Jag mår psykiskt mycket bättre nu men min kropp är långt ifrån i sin forna form.
I måndag gick jag och tränade. Jag kände mig ganska pigg och tänkte ta ett lugnt första pass. Till att börja med gick det bra. Jag körde marklyft, 70 kg som jag brukar värma upp på var förbannat tungt så jag tänkte att jag får stanna där. Efter 5x5 lyft på 70 kg var jag mycket svettigare än vanligt och hade väldigt mycket högre puls. Inte så konstig så länge sen som det är jag tränade.
Jag gick över och började köra press över huvudet, ibland blir jag lite yr när jag gör det och det blev jag den här gången också. Jag blev till och med lite illa mående, så jag satte mig en stund. Sen körde jag stående lastdrag... yrseln tilltog så pass mycket att jag fick sätta mig på golvet. Jag fick ett pipande ljud i mitt ena öra och blev nästan döv. Efter att ha haft huvudet mellan knäna en stund för att inte svimma bestämde jag mig för att inte träna något mer.
Dövheten släppte inte och jag var så slut när jag kom hem att jag fick lägga mig på en gång. Huvudet gjorde skitont och jag var så jäkla yr. Ärligt ska jag säga att jag blev lite rädd!!
När jag vaknade dagen efter var i alla fall hörseln tillbaka och jag började söka för fullt för att få en förklaring till vad som hände.
Jo om man utsätter kroppen för extrem påfrestning kan man svullna i gången mellan örat och näsan. Troligen var det det som hände. Troligen så är min kropp i så mycket sämre skick än jag vill ense. Jag har bara ätit Levaxin i 2 veckor och jag är inte rätt inställd eller frisk. Jag vet att jag låter som en idiot men passet var inte ens 50% av mitt vanliga jag. Jag hade aldrig kunna tro att det kulle bli så här för då hade jag inte utsatt mig för det.
Ja man lär sig hela tiden och nu får jag lov att ägna mig åt promenader när jag känner mig pigg. Fast det är farligt det med!! För igår gick jag på en kort promenix och lyckades halka omkull och slå i bakhuvudet. Jag hann inte ta emot mig alls så jag har sträckt mig i nacken som är så öm.
Jag måste ha tålamod men jag vill inte ha det. Jag vill bli frisk NU. Jag måste acceptera att jag är sjuk... osv.... ja man jag vill ju inte det!
Jag har nog alltid varit sån som trotsat mig själv. Om jag vill något så brukar det gå för jag är envis som en liten rödgris. Astman tar jag medicin för och så tränar jag på och då blir jag också bättre från Astman. Ja visst har jag ibland tvingats ge upp för att jag fått ont i höfter och fötter men det har varit ett val. Jag skulle kunna tvinga mig att springa med höften om jag ville. Fast det är olämpligt och jag gör det inte. Fast nu går det inte!! Jag skulle inte kunna fullfölja ett tuff träningspass för jag skulle troligen svimma. Kroppen säger så tydlig ifrån att det liksom inte går alls. Nu låter jag som en idiot igen för det är väll självklart att man inte ska springa när man har ont och så men jag vill förklara skillnaden på att nu har jag inte ens möjlighet att tvinga mig själv.
Jag tror i alla fall inte att jag kommer sakna motivation när väll kroppen säger ja till att träna igen!
Under tiden ska jag jobba på mitt tålamod och att acceptera detta.
Jag har i alla fall kommit så himla långt med mitt psykiska mående och det är så skönt att få känna sig lite glad på riktigt igen.
Min lilltjej bestämde sig för att hon skulle sova hos morfar och mormor Pillan i lördags och det är klart hon fick. Vi bäddade hennes säng men hon somnade i min och låg tätt intill. Vi målade vattenfärg, sjöng och kollade på Bamse som är en av hennes favoriter. Älskade älskade lilla barn!
Jag har nu konstaterat att jag inte tål gluten och som ett steg i att dämpa inflammationen i min sköldkörtel har jag gått över till en antiinflammatoriskkost.
I måndag gick jag och tränade. Jag kände mig ganska pigg och tänkte ta ett lugnt första pass. Till att börja med gick det bra. Jag körde marklyft, 70 kg som jag brukar värma upp på var förbannat tungt så jag tänkte att jag får stanna där. Efter 5x5 lyft på 70 kg var jag mycket svettigare än vanligt och hade väldigt mycket högre puls. Inte så konstig så länge sen som det är jag tränade.
Jag gick över och började köra press över huvudet, ibland blir jag lite yr när jag gör det och det blev jag den här gången också. Jag blev till och med lite illa mående, så jag satte mig en stund. Sen körde jag stående lastdrag... yrseln tilltog så pass mycket att jag fick sätta mig på golvet. Jag fick ett pipande ljud i mitt ena öra och blev nästan döv. Efter att ha haft huvudet mellan knäna en stund för att inte svimma bestämde jag mig för att inte träna något mer.
Dövheten släppte inte och jag var så slut när jag kom hem att jag fick lägga mig på en gång. Huvudet gjorde skitont och jag var så jäkla yr. Ärligt ska jag säga att jag blev lite rädd!!
När jag vaknade dagen efter var i alla fall hörseln tillbaka och jag började söka för fullt för att få en förklaring till vad som hände.
Jo om man utsätter kroppen för extrem påfrestning kan man svullna i gången mellan örat och näsan. Troligen var det det som hände. Troligen så är min kropp i så mycket sämre skick än jag vill ense. Jag har bara ätit Levaxin i 2 veckor och jag är inte rätt inställd eller frisk. Jag vet att jag låter som en idiot men passet var inte ens 50% av mitt vanliga jag. Jag hade aldrig kunna tro att det kulle bli så här för då hade jag inte utsatt mig för det.
Ja man lär sig hela tiden och nu får jag lov att ägna mig åt promenader när jag känner mig pigg. Fast det är farligt det med!! För igår gick jag på en kort promenix och lyckades halka omkull och slå i bakhuvudet. Jag hann inte ta emot mig alls så jag har sträckt mig i nacken som är så öm.
Jag måste ha tålamod men jag vill inte ha det. Jag vill bli frisk NU. Jag måste acceptera att jag är sjuk... osv.... ja man jag vill ju inte det!
Jag har nog alltid varit sån som trotsat mig själv. Om jag vill något så brukar det gå för jag är envis som en liten rödgris. Astman tar jag medicin för och så tränar jag på och då blir jag också bättre från Astman. Ja visst har jag ibland tvingats ge upp för att jag fått ont i höfter och fötter men det har varit ett val. Jag skulle kunna tvinga mig att springa med höften om jag ville. Fast det är olämpligt och jag gör det inte. Fast nu går det inte!! Jag skulle inte kunna fullfölja ett tuff träningspass för jag skulle troligen svimma. Kroppen säger så tydlig ifrån att det liksom inte går alls. Nu låter jag som en idiot igen för det är väll självklart att man inte ska springa när man har ont och så men jag vill förklara skillnaden på att nu har jag inte ens möjlighet att tvinga mig själv.
Jag tror i alla fall inte att jag kommer sakna motivation när väll kroppen säger ja till att träna igen!
Under tiden ska jag jobba på mitt tålamod och att acceptera detta.
Jag har i alla fall kommit så himla långt med mitt psykiska mående och det är så skönt att få känna sig lite glad på riktigt igen.
Min lilltjej bestämde sig för att hon skulle sova hos morfar och mormor Pillan i lördags och det är klart hon fick. Vi bäddade hennes säng men hon somnade i min och låg tätt intill. Vi målade vattenfärg, sjöng och kollade på Bamse som är en av hennes favoriter. Älskade älskade lilla barn!
Jag har nu konstaterat att jag inte tål gluten och som ett steg i att dämpa inflammationen i min sköldkörtel har jag gått över till en antiinflammatoriskkost.
Så Linnéa fina kladdkaka hon bakade här om dagen fick jag inte äta.
Ni ska få ett helt inlägg om antiinflammatoriskkost senare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar