Antiinflamatoriskkost

När jag fick veta att jag hade Hashimotos sjukdom så sökte jag all fakta jag kunde få tag i. Är det något som jag är bra på så är det att nörda ner mig i saker.

Jag har alltid varit sån och kommer troligen alltid vara sån. Jag läser allt jag kommer över och efter någon vecka skulle jag typ kunna doktorera i ämnet.

Jag önskar ibland att jag hade en egen liten professor jag kunde fråga om sånt jag inte riktigt förstår. Louise doktor sa till mig en gång att jag som mamma till ett barn med Leukemi faktiskt inte behövde känna till vilken immunfenotyp Louise celler hade. Fast jag tror att han sa det för att han själv faktiskt inte viste.

Så nu har jag läst på allt jag kommit över om sköldkörtelsjukdomar och då framförallt om Hashimotos sjukdom.

För er som inte läst förut på min sida så kan jag kort berätta att Hashimoto är en autoimmunsjukdom som fått sitt namn efter den Japan som upptäckte den. När man har en autoimmunsjukdom betyder det att immunförsvaret inte riktigt funkar som det ska. Utan det bildar antikroppar mot kroppen själv och i mitt fall mot min sköldkörtel. När då immunförsvaret tror att den ska bryta ner sköldkörteln uppstår en kroniskinflammation som leder till att sköldkörteln inte kan fungera som den ska. Eftersom alla celler i hela kroppen har receptorer för sköldkörtelhormon får man alla möjliga symtom. Det just av anledningen att man får många diffusa symptom som man inte söker hjälp förrän men är väldigt dålig. Många symptom är också lika det man får vid stress och utmattning eftersom man blir helt utmattad i kroppen av att ha fel på sköldkörteln. 

Levaxin är den vanligaste medicinen man får om han Hashimoto och det är ju den medicinen jag fått. Sjukdomen går inte att bota. Fast jag ville så klart också ta reda på om man kan göra något själv för att minska inflammationen och det var då jag kom in på ämnet antiinflammatoriskkost.

Antiinflammatoriskkost

Jag lade helt om min kost 28 februari, då jag också fick klart för mig att jag inte tål gluten. Jag har alltså ätit så här i 20 dagar nu. Jag lär mig hela tiden så jag är ingen specialist än men kommer troligen kunna doktorera även i detta om ett ta.  

Jag äter inte: socker, gluten och osyrade mjölkprodukter.

Jag äter mycket: grönsaker 50% av varje måltid. Avokado, ingefära, kokosolja, olivolja, chiafrön äter jag varje dag. Ägg, fisk, skaldjur, fågel, gris och nöt.

Jag tänker att jag ska äta så nära ursprunget som möjligt och så lite konstgjorda saker som det bara går. Laga så mycket som möjligt själv, alltså inga färdiga såser, kryddor, lunchlådor och så lite chark som möjligt bara bra korvar utan mjöl och massa socker.

Det här kosthållningen är väldigt lik LCHF. Det är i alla fall inget jag måste räkna eller ha koll på som när man bantar. Jag äter så mycket jag vill och jag kommer att äta socker och mjölk någon gång ibland men mjöl får jag nog lov att hoppar över i resten av mitt liv.

Det är tur att jag ätit LCHF i omgångar i livet för just därför känns det inte så jobbigt att behöva vara utan mjöl. Jag har redan alternativ.

Bonusen med detta är att jag gått ner 3 kg utan att det varit mitt mål

Träna, tålamod och glutenintollerans

Jag mår psykiskt mycket bättre nu men min kropp är långt ifrån i sin forna form.

I måndag gick jag och tränade. Jag kände mig ganska pigg och tänkte ta ett lugnt första pass. Till att börja med gick det bra. Jag körde marklyft, 70 kg som jag brukar värma upp på var förbannat tungt så jag tänkte att jag får stanna där. Efter 5x5 lyft på 70 kg var jag mycket svettigare än vanligt och hade väldigt mycket högre puls. Inte så konstig så länge sen som det är jag tränade.

Jag gick över och började köra press över huvudet, ibland blir jag lite yr när jag gör det och det blev jag den här gången också. Jag blev till och med lite illa mående, så jag satte mig en stund. Sen körde jag stående lastdrag... yrseln tilltog så pass mycket att jag fick sätta mig på golvet. Jag fick ett pipande ljud i mitt ena öra och blev nästan döv. Efter att ha haft huvudet mellan knäna en stund för att inte svimma bestämde jag mig för att inte träna något mer.

Dövheten släppte inte och jag var så slut när jag kom hem att jag fick lägga mig på en gång. Huvudet gjorde skitont och jag var så jäkla yr. Ärligt ska jag säga att jag blev lite rädd!!

När jag vaknade dagen efter var i alla fall hörseln tillbaka och jag började söka för fullt för att få en förklaring till vad som hände.

Jo om man utsätter kroppen för extrem påfrestning kan man svullna i gången mellan örat och näsan. Troligen var det det som hände. Troligen så är min kropp i så mycket sämre skick än jag vill ense. Jag har bara ätit Levaxin i 2 veckor och jag är inte rätt inställd eller frisk. Jag vet att jag låter som en idiot men passet var inte ens 50% av mitt vanliga jag. Jag hade aldrig kunna tro att det kulle bli så här för då hade jag inte utsatt mig för det.

Ja man lär sig hela tiden och nu får jag lov att ägna mig åt promenader när jag känner mig pigg. Fast det är farligt det med!! För igår gick jag på en kort promenix och lyckades halka omkull och slå i bakhuvudet. Jag hann inte ta emot mig alls så jag har sträckt mig i nacken som är så öm.

Jag måste ha tålamod men jag vill inte ha det. Jag vill bli frisk NU. Jag måste acceptera att jag är sjuk... osv.... ja man jag vill ju inte det!

Jag har nog alltid varit sån som trotsat mig själv. Om jag vill något så brukar det gå för jag är envis som en liten rödgris. Astman tar jag medicin för och så tränar jag på och då blir jag också bättre från Astman. Ja visst har jag ibland tvingats ge upp för att jag fått ont i höfter och fötter men det har varit ett val. Jag skulle kunna tvinga mig att springa med höften om jag ville. Fast det är olämpligt och jag gör det inte. Fast nu går det inte!! Jag skulle inte kunna fullfölja ett tuff träningspass för jag skulle troligen svimma. Kroppen säger så tydlig ifrån att det liksom inte går alls. Nu låter jag som en idiot igen för det är väll självklart att man inte ska springa när man har ont och så men jag vill förklara skillnaden på att nu har jag inte ens möjlighet att tvinga mig själv.

Jag tror i alla fall inte att jag kommer sakna motivation när väll kroppen säger ja till att träna igen!

Under tiden ska jag jobba på mitt tålamod och att acceptera detta.

Jag har i alla fall kommit så himla långt med mitt psykiska mående och det är så skönt att få känna sig lite glad på riktigt igen.

Min lilltjej bestämde sig för att hon skulle sova hos morfar och mormor Pillan i lördags och det är klart hon fick. Vi bäddade hennes säng men hon somnade i min och låg tätt intill. Vi målade vattenfärg, sjöng och kollade på Bamse som är en av hennes favoriter. Älskade älskade lilla barn!

Jag har nu konstaterat att jag inte tål gluten och som ett steg i att dämpa inflammationen i min sköldkörtel har jag gått över till en antiinflammatoriskkost.

Så Linnéa fina kladdkaka hon bakade här om dagen fick jag inte äta.

Ni ska få ett helt inlägg om antiinflammatoriskkost senare!

 

Padda, rökstopp och optimism.

Lördagmorgon och jag är ledig. Jag sitter i soffan med min nya padda och skriver. Ja jag har köpt mig en, egentligen helt onödigt men jag läser väldigt mycket på nätet och tant har börjat se dåligt.

Jag älskar den redan 😍

Nu har jag ätit Levaxin i över en vecka och jag kan på riktigt säga att jag äntligen börjar känna mig som mig själv igen. Jag är fortfarande trött och i ganska dåligt kondition efter att ha varit så inaktiv under så lång tid. Min plan är att smyga igång träningen lite här fram över, utan att stressa. Det kommer få bli yoga och promenader till att börja med. 

Jag älskar promenader och det har varit en sorg att inte orka och det är den oförklarliga energilöshet som faktiskt gjort mig så nedstämd. 

I förrgår var det 5 år sen jag slutade röka. Ett beslut jag aldrig ångrat. De hälsomässiga vinsterna är så många.  

Idag ska vi fortsätta med hallen, det ska bli så roligt att få visa upp bilder på när vi väl är klara.  

Just känsla av att börja bli mig själv igen är fantastisk och gör mig så himla glad. En försiktig otimism! För jag är det en obotlig optimist tack och lov!

Levaxin, spa och framtidsfunderingar

Idag börjar jag att medicinera med Lavaxin för att få upp ämnesomsättningen som är för låg. Jag har hört att jag nu måste ha tålamod och det ska jag försöka koppla på. Jag har stora förhoppningar om att jag nu äntligen kommer få känna mig som mig själv igen. 

Jag är piggare nu, även om jag inte direkt börjat träna igen. En veckas semester var verkligen behövligt. 

Jag och min Therese var på Selma spa i Sunne. Det var jättemysigt. Middagen på kvällen hade kunnat vara lite större men annars var allt perfekt! 

Sen att veta att jag är sjuk och inte bara blivit lat som jag faktiskt trott gör ju att jag ser på mig själv på ett annat sätt. Även mina vikt problem fick ett nytt perspektiv. Jag har kämpat med min vikt i flera år och vad jag än provat har jag inte fått några större resultat trotts att jag verkligen varit strikt. Nu är det inte säkert att jag kommer få någon effekt på min vikt av att jag börjar äta medicin men att få svart på vitt att det finns en hormonell anledning till att det inte funkar att banta för mig gör ju att jag helt kan släppa det och sluta försöka så hårt. 

Det är väldigt många saker i mitt liv som fått ett annat perspektiv sen jag fick min diagnos. Att just känna sig så utmattad som jag gör hela tiden är ett symptom. Fast det är väll ändå konstigt att det ska till en sjukdom för att jag ska inse att jag måste vara snäll mot mig själv och inte kämpa på så hårt som jag gör och tvinga kroppen till saker den inte orkar. 

  

I helgen var den här lillfisen hos oss. 

Förutom att bada så sov vi middag på soffan hon och jag. Lite över en timma med henne sovandes tätt in till, det är underbart!