Kalas, höstlovet och trapprojekt

Nu har jag tänkt klart på den här bloggens vara eller inte vara. Den ska få vara kvar för det ger mig ändå något och jag gillar ju att skriva. Jag har till och med ett stort behov av att skriva i perioder. Problemet är att jag nästan får lite prestationskrav på mitt skrivande och det är inte bra. Jag har huvudet fullt av grejer att skriva om men inget kommer liksom ut i någon ordning. Kanske borde jag just därför skriva till och med lite oftare än vad jag gör. Tanken är att det ska bli lite mer kravlöst skrivande och genom det kanske få till något istället för inget.

Jag är bättre från Borrelian men jag har en massa diffusa symtom som jag inte vet om de beror på Borrelian eller om det helt enkelt är så att jag är lite stressad. Jag känner mig inte så stressad men det är klart att jag är det. För jag vet ju inget om jag får vara kvar efter sista december. Det skulle vara jättetråkigt om jag inte fick det nu när jag känner att jag kommit in i jobbet och trivs så bra. Saknaden av jobbet på Coopan har faktiskt varit större än vad jag själv har velat inse. Jag saknar verkligen väldigt många av våra kunder som med åren faktiskt blev mina vänner. Fast inget ont än att det har något gott med sig. Jag har väldigt mycket mer ork att umgås med folk nu än jag hade förut.

Jag och syster Sandra körde gemensamt kalas för våra pojkar. Det är inte så ofta som vi ses så det är nog tur att vi har en hög med ungar som fyller år då och då.

 

Min mamma och Elliebebis.

Så här såg Louise ut när hon var med på Run for your Life i Örebro

Visst ser hon läskig ut?

Våra barn hade skollov vecka 44, ja inte Louise då för det är ju lite annat när man går på universitetet. Jag vill att vi ska hälsa på farmor men det är inte så himla lätt att få till och sen Louise flyttade är det jättesvårt att få med alla. Sen nu sen jag jobbar heltid också har jag inte alls lika mycket lediga vardagar som man kan utnyttja.

Fast tre av fyra barn fick jag med mig i alla fall. Hon blir alltid så glad när vi kommer. När jag ser Emil sitta där i köket hos farmor och bläddra i tidningen precis som Magnus brukade göra, stannar nästan mitt hjärta. Han är så lik sin pappa i rörelser och gester att det är otroligt.

Vi var och satt blommor på graven också. Det ska ju vara fint till allhelgona tycker jag.

I slutet av höstlovsveckan fick vi i alla fall men Lollo på besök.   

Så härligt at ha henne hemma. Nästan så att jag vill krama ihjäl henne. Jag saknar henne så himla mycket när hon är i Örebro men min tröst är att hon trivs jättebra och det är jag så himla glad för. Det finns ju ingen större lycka än att det går bra för barnen.

Micke och jag har dragit igång ett projekt som vi måste göra men ärligt talat så funderar jag på om jag inte hade kunnat levt med 70-tals mattan som att i trappen?

För jäklar vilket jobb detta är men det är väll bara att ligga i så blir vi väll klara någon gång.