När barnen flyttar ut....

Idag när jag kommer från jobbet ska jag köra Louise till Örebro. Vi har fått tag i ett jättefin studentboende till henne. Hon kommer att dela hus med några andra tjejer och huset är verkligen både snyggt och fräscht.  Från och med idag ska hon bo och studera där. Mamma hjärtat blöder som ett öppet sår och jag vet att jag kommer gråta när jag lämnar henne. Jag grät redan igår kväll en stund.  Det är riktigt sorg jag känner.

Fast känslorna kring detta är helt ambivalenta. Jag är så glad över att jag uppfostrat mina barn till vuxna ansvarstagande och duktiga människor. Louise har kommit in på sin drömutbildning. Hon kommer få jobba med just precis det hon vill. Som mamma kan man inte önska något annat.

Ändå känns det som om jag ska gå sönder på riktigt. Jag sörjer och har en så fruktansvärd separationsångest. Jag vill stanna tiden. Jag tycker inte att jag inte tagit vara på tiden när de var små men jag kan säga att det sista 10 åren gått väldigt fort. 


Nu har jag gråtit över detta i två dagar och när jag väll lämnar henne i eftermiddag kommer jag förmodligen gråta ännu mer.
Emil har ju inte bott hemma på två år, så jag är van att han är borta. Han har nu precis flyttat från sitt studentrum till en egen lägenhet och är väldigt nöjd med det!

När Emil flyttade så var det inte så definitivt som det är för Lollo nu. Jag tyckte det var jobbigt när Emil också flyttade men det har inte varit som det är nu. Emil har under de senaste åren liksom mer flyttat stegvis. Det har varit en mer långdragen process så mamman har liksom hunnit med.

Klart att det blir bra detta men det vore en lögn att säga att det inte är jobbigt! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar