Årsdagen, tacksamhet och mat på nätet

Bestämde mig för att nu får det vara bra! Nu är det nog med både ilska över COOP och allmän oro för allt jag kan komma på att oroa mig för! 

Att just den här tiden på året är lite extra jobbig för mig är inget nytt fenomen. Jag har en årsdag som närmar sig. 

Den 5 maj har det gått 11 år sen jag såg honom för sista gången. Jag vill inte glömma, jag vill minnas allt fint. Men jag vill att det ska sluta göra ont. Precis när vi fick riktigt vår och det blev löv på träden, precis då försvann han min Magnus. Det sitter i ljuset ute och jag påverkas av det varje år. Kroppen minns även om jag vill glömma smärtan så går det inte den lik väl som alla fina och underbara minnen kommer nog för alltid att finnas i mitt hjärta.  

Sen tycker jag att det är jobbigt att gå hemma och inte jobba faktiskt, ska det vara så svårt att försöka njuta av det? Hur ofta får man chansen att gå hemma och ändå få lön. Jag har dessutom ett helt arbetsår framför mig utan någon inarbetad semester. Så jag borde njuta så mycket jag bara kan just nu och det är därför jag bestämde mig för att nu får det vara nog med deppandet och tycka synd om mig själv! 

Hittade denna passande på nätet och gjorde övningen. Den är inte så dum faktiskt! 

Jag är ju extremt lyckligt lottad i livet! Jag har de allra finaste människor omkring mig. Mina fina barn, min man, min mamma, pappa, systrar och vänner. 

Igår fyllde han 50 år min man
Nu har vi både haft fest och han har fått present av mig redan. Men lite ska vi fira till helgen i alla fall. 

Vattenkylningen på Gustavs dator har lagt av och då är det inte roligt att vara Gustav. Jag har köpt alla våra datorer på Data Butiken i Karlstad. Rekommenderar honom varmt. Han bygger datorn precis som man vill och har man barn som spelar, så funkar det inte att köpa något färdigt på Elgiganten precis. Så det blev en tur till Karlstad med datorn. 
Lollo och jag passade på att käka lunch med pappa och Gudde när vi ändå var i Karlstad.

Nu skulle jag inte vilja säga att det är otur som förföljer mig med min nya bil för jag säger alltid att man ska försöka se saker positivt men alltså på väg till Linköping i tisdags började plötsligt oljelampan lysa så jag fick stanna på motorvägen och upp med huven. Ja oljan var slut så det var bara att fylla på ganska mycket olja. Så här om dagen kom jag inte ut för framdörren gick i baklås så jag fick klättra ur bilen. 
och igår blev jag på backad. Det har löst sig jag får lämna in bilen på tisdag och de fixar detta och jag behöver inte betala något. Jag får till och med en hyrbil under tiden men ändå liksom.

Nu när jag inte längre jobbar på COOP är jag fri att handla vart jag vill eller det har jag väll alltid varit. Det är inte så att man som Coop anställd inte får handla någon annan stans men jag har själv valt att gynna den butik jag jobbat i, självbevarelsedrift kallar jag det. Så som sagt nu får jag handla vart jag vill! 
Det första som jag provat på är att näthandla på ICA Maxi med hemleverans. Det tog mig 45 minuter att klicka i alla varor så här första gången. 199 kr tar det för själva hem leveransen. I morgon kommer mina inköpta varor! Då ska ni få en utvärdering av vad jag tyckte!  

Bättre, arg och nytt jobb

Mitt knäonda är bättre, mycket bättre. Mina farhågor om att jag skulle ha skadat menisken infriades inte tack och lov. Jag är fortfarande väldigt stel och det gör lite ont men igår gick jag 8 km utan problem och om vädret bara blir lite bättre ska jag prova att cykla. Jag kommer dock inte prova några 90 kg i knäböj på ett tag! 

Emil önskade sig en tatuering i 18 års present och det fick han. 

Här är den precis ny gjord. Den är verkligen jättefin tycker jag. Även om jag på många sätt tycker att man är för ung för att tatuera sig när man är 18 år så kändes den här tatueringen rätt. Jag tror inte han kommer att ångra denna på något sätt. 

Som jag skriv i förra inlägget har jag faktiskt en massa saker att berätta. Jag och lillasyster har bokat en resa till London till hösten. 

Det blir en tjejhelg. Det ska bli så himla roligt. Jag är egentligen inte så förtjust i stora städer men London gillar jag mycket! 

Nu har jag och mina arbetskompisar från Coopan haft vår avslutning.

Det blev påskbuffé på Hennickehammars Herrgård. Det blev en fin avslutning som kändes värdig efter många fina år på Coopan. 

Fast tyvärr hade avslutet med min arbetsgivare kunnat bli bättre. Jag har varit så arg och ledsen att jag inte ens kunnat få ner detta i skrift. Jag och vår driftschef hade gjort upp att jag under min uppsägningstid skulle jobba två dagar i veckan på Coop Forum. Detta var en väldigt bra uppgörelse för mig. Jag skulle få vara med i charken och förbutiken någon som vi inte hade på Coopan där jag jobbade. Eftersom jag fick massa extra restid och extra kostnader gjorde vi upp att jag inte skulle göra lika många dagar som jag gjorde förut, men behålla lönen som arbetsgivaren måste betala ut. Jag skulle ha börjat idag och det såg jag fram mot. Jobbet på Forum hade också kunnat ge mig extra timmar då de har många fler anställda som kan blir sjuka. 

I onsdags ringde en man från personalavdelningen och frågade om de här timmarna som fattas och förklarade att vår driftchef inte hade befogenhet att göra ett avtal med mig. Det är ju dock inte mitt fel upplyste jag honom om. Min arbetsgivare vill att jag gör alla mina dagar och timmar på min hemort. På Coop på min hemort jobbar jag redan extra och där finns inte möjligheten på samma sätt att få extra tid. Jag kände mig så ifrågasatt och så jäkla överkörd. Jag ringde facket som sa att jag inte behövde vara på min hemort, utan att avtalet med driftchefen är ett bra avtal som gäller. 

Jag blev så himla ledsen över den här behandlingen och att de skulle tvinga mig att vara där jag inte vill. Arg för att jag var tvungen att ringa facket för att inte bli överkörd. Arg för att det skulle bråka med mig, var det sista de skulle ge mig innan jag fick gå hem. Det är dessutom så att det inte är lika för alla som blivit uppsagda, utan jag är verkligen den enda som ska jobba av min uppsägningstid! Varför just jag och ingen annan behöver det, beror på att de på personalavdelningen har haft olika personer som beslutat. Det känns väldigt orättvist men inget jag kan göra något åt. Jag har ingått ett avtal som nu gäller. Efter detta bråk hade jag ingen lust att vara på Forum heller, jag vill inte vara på någon Coop någonsin mer, någonstans. Fattar de inte att det är nog jobbigt att mista sitt jobb, kunderna och arbetskamraterna? Jag vill inte göra en enda timma åt dem längre. Jag kommer inte sätta min fot i någon Coop butik om jag inte måste! 

Det hela slutade med att jag nu tagit semester för att slippa dom!!!! Nog för att jag förlorar lite pengar på det men å andra sidan får jag sinnesfrid och det är värt en hel del. 

Fast i allt detta jobbiga som tagit min energi totalt den sista veckan, har det ju hänt något helt jävla fantastiskt!  

Jag har fått ett nytt jobb!!! 

Jag börjar i mitten av maj. Det känns faktiskt väldigt overkligt och jag är så lycklig över detta. Det ska bli så kul att göra något annat. Något för mig helt nytt. Jag ska berätta mer om det senare när jag skrivit på alla papper. De är detta jag vill fokusera på inte på att bråka med COOP om min uppsägning. 

Sommaren kommer bli lite annorlunda. Jag kommer inte ha någon semester att tala om. Å andra sidan är ett nytt jobb värt att jobba hela sommaren för om man säger så. 

Det har retat mig att det inte är detta jag kan fokusera på just nu men jag tror jag kommer kunna släppa detta med COOP nu när jag vet att jag inte behöver dit igen. Jag har alltid tyckt om min arbetsgivare så det är verkligen sorgligt att det är detta de kommer skicka med mig som avslutning.  

Inspiration, knä ont och ett dygn i Linköping

Det är himla konstigt, jag älskar att skriva men ibland går det verkligen inte. Jag försökte hela dagen igår att få till ett inlägg. Det är ju inte så att det inte har hänt något i mitt liv som är värt att berätta om. Det är inte heller så att jag inte tagit bilder för det gör jag ju alltid. Fast ibland kommer liksom inte orden till mig. Jag tror det kallas för att inspirationen fattas. Nu är ju inte jag författare på något sätt men jag förstår vad de menar när de säger att de har huvudet fullt med idéer men ingen inspiration och att det då inte går att få till något. 

Jag hade en dålig dag igår. I mitt liv existerar verkligen begreppet söndagsångest och när den lyckas infalla med en av de värsta hormondagarna som jag har i min menscykel så är jag inte på topp precis. Kanske var det dömt att misslyckas med ett inlägg igår och kanske hade ingen velat läsa det heller. 

En sak som jag ofta tröstar mig med när jag blir så där jäkla nere är att det går över. Jag försöker också tänka på att de här dagarna kommer fast det inte finns någon orsak. För om man börjar analysera vad som är fel eller ännu värre skuldbelägga sig själv för att man är nere. När man egentligen borde vara glad och positiv för att livet faktiskt är toppen på alla sätt och vis, då blir det inget bra. Jag försöker att bara liksom konstatera: jaha det är en sån här dag idag och försöka göra det bästa av den. Jag var sjukt trött igår så jag vilade, sov middag på soffan en stund och sen tog jag en kort promenad. Det blev kanske inte bättre men det blir i alla fall inte värre och idag är en helt annan dag och jag mår bra igen som jag så väl visste att jag skulle göra även om dagen igår var tung.

Jag har skadat mitt knä! Det hände för två veckor sen. Det var i ett knäböj med 90 kg på ryggen som mitt vänsterknä föll inåt. Just då gjorde det inte så ont men sen kunde jag inte fortsätta. Det har varit så illa att jag inte ens kan stå med tyngden på vänster ben. Det är tack och lov bättre och igår kunde jag gå på en liten promenad.  
Som tur är har jag lyckats få syrran att börja träna med mig på gymmet och nu är ju hon ny på detta och vill i väg annars vette tusan om jag kommit i väg när jag inte kan köra några ben övningar.
Tre pass har vi kört den här veckan 👍👍 

Jag undrar vart barnens påsklov tog vägen? Idag är det skola igen och jag hann liksom inte blinka. Jag tog Linnéa med mig och åkte till min Therese ❤️ i Linköping i tisdags.
Vi stannade till onsdagen. Therese och jag har känt varandra i 36 år, vilket är en väldigt stor del av ens liv när man är 40 år. Vi har något som är helt unikt tycker jag. Vi ses inte och hörs inte så ofta men när vi gör det är det bara att fortsätta där vi slutade på något sätt. Hon är en av de finaste människor jag känner och någon som har en väldigt stor plats i mitt hjärta. Vi drack rosa bubbel fast det var tisdag, klart man måste fira att man ses. Sen satt vi uppe halva natten som vi brukar och bara pratade. När jag åkte hem på onsdagen var jag full av energi och livskraft igen.  

Tonåringar, långfedagstrav och en vinterdag

Det må vara en klyscha att säga att man inte kan fattat att barnen blivit så stora men jag kan ju inte fatta det! Nu har jag två vuxna barn. Livet var så intensivt när det var små att jag inte riktigt hann reflektera över saker som jag idag hinner tänka på. Kanske är det just på grund av det som det känns som om tiden gått så fort. Helt plötsligt befinner jag mig i en tid där väldigt mycket förändras i mitt liv. Louise tar studenten nu i vår och hon blir i och för sig troligen hemma ett litet tag till men det är ju inte alls säkert. Så från att för bara några år sen ha 5 barn hemma hos mig hela tiden kommer jag snart bara ha två och de två är inga små barn utan ganska stora tonåringar. 

Linnéa fyller ju faktiskt 13 år i år och Gustav blir 15. 

Familjens 18 åring hade i alla fall önskat sig Mongoliskbuffé

och en egen in beställd starköl men efter det drog Emil vidare till Karlstad för att tillsammans med sina vänner göra sin krogpremiär!

Igår var det som traditionen bjuder långfredagstrav på Färjestad

Tillsammans med Coopan-gänget och mina finaste vänner åt vi gott och spelade på hästarna. Precis som vanligt sprang hästarna som de själva ville och inte som jag hade tänkt mig. Trotts snålt med vinster hade vi en väldigt trevlig eftermiddag och kväll.

Idag vaknar vi upp till en strålande fin......... vinterdag

Det är i och för sig sol idag, det var det inte när jag tog den här bilden igår. Så man får väll vara glad för solskenet i alla fall. Fast nu vill jag faktiskt ha vår och lite värme ut, kan jag inte få det snälla!! 

18 år, träning och massa tid

Idag fyller den här grabben 18 år. Min lilla Emil ❤️❤️ eller lilla och lilla. Jag behöver nu mera nästan en pall för att nå upp och krama honom. 
En mammas högsta önskan är att barnen växer upp till hela, fina och omtänksamma människor. Det har den här killen verkligen gjort. Han är så duktig, bor själv i Karlstad och tar hand som sig själv. Jag kunde inte vara stoltare över honom. Ikväll ska vi gå ut och äta för att fira honom men han följer inte med hem efteråt, han ska så klart ut på så kallad krogpremiär med sina kompisar ikväll! 
Min tanke är ju att få ihop så många mil som möjligt på cykel men vädret är verkligen inte på min sida. Jag säger bara fan vad jag frös när jag cyklade sist. 

Så nästa träningspass den här veckan fick bli inomhus. Det blev ett väldigt bra pass med fokus på teknik i marklyft. 

Det finns ett problem med att vara arbetsbefriad, jag har så mycket tid. Det är skönt på många sätt, är det något som jag behöver just nu så är det vila och återhämtning. Fast ärligt tala är det hemskt tråkigt att ha så mycket tid över som jag har just nu. Jag försöker utnyttja tiden till sånt som måste göras som jag inte brukar ha tid till. Jag har till exempel fått fönstren putsade. Jag har ett tips, om man som mig är urkass på att putsa fönster. Gör man det väldigt sällan, blir det i alla fall bättre än vad det var innan hur illa det än blir 😂. Jag har också städat källaren. Jag gick in med att inställningen att saker som inte använda på 10 år skulle slängas, så nu jäklar har jag rensat!! Många saker borde jag nog försökt att sälja men med 40 års erfarenhet av hur jag själv fungerar vet jag att det blir inte av. Utan sakerna blir kvar i källaren. 

En annan sak som det finns massa tid till är promenader, jag har gått så mycket att jag har lite ont i knät. Eller jag vet inte om det beror på enbart promenaderna, jag har ju gjort en del annat också 🙈

98:or mammor, morgonpigg och ny bil

Natten till lördagen efter vi stängde butiken hade någon ledsen och arg kund spikat upp detta utanför vår butik
Det ligger mycket i detta. Vår Coop butik var den första i Sverige och den absolut äldsta. För bara något år sen hade Konsum Värmland reklam med en slogan Vi finns där ingen annan tycker det är lönsamt att finnas. Jo tjena vilket hyckleri! 

Jag kände mig så nere och ledsen och hade blivit ner bjuden till Alingsås för att träffa några av mina absolut finaste vänner. Så jag åkte, det spelade ingen roll att det var långt att åka. Jag behövde den här helgen. 
Jag och mina 98:or mammor. Vi har känt varandra 19 år. Vissa av dessa tjejer har jag nästan haft daglig kontakt med via nätet under alla år. Så vi känner varandra ganska väl. Vi åt gott, myste och bara pratade för fullt. Det blev ett helt underbart dygn. 

Om jag tyckte att förra veckan var intensiv, visste jag inte vad som väntade mig den här veckan. Att packa ner hela Coopan, sen åka till Coop Extra och packa upp allt och sen städa ur hela butiken.  
Tur vi fick lite fin besök som piggade upp oss i allt det tunga. För tungt kan jag lova att det var. Jag som faktiskt är ganska stark kände i kroppen efter den här veckan.  
Så i fredags lämnade jag mitt passerkort och en tom butik för sista gången med massor av tårar i mina ögon. Många kunder är mina vänner och jag kommer sakna dem så jag vet inte vad. 

Fast när något har sitt slut har alltid något annat en början och jag vet att det är så jag måste tänka. Jag var på anställningsintervju i torsdags, jag vill väldigt gärna har det här jobbet. Jag får inte svar förrän tidigast den 18:e och då ska jag berätta mer om det. Jag vågar inte riktigt hoppas men ni får gärna hålla tummarna för mig.  

Något annat som är helt nytt för mig är att jag är morgonpigg och kvällstrött. 
Någon sa att det har med åldern att göra.... det vill jag inte kännas vid!!! 😂😂 Faktum är att jag har svårt att hålla mig vaken på kvällarna och då somnar jag kanske redan klockan 22 och då tycker min kropp att den sovit klart vid fem. Vilket i säg inte är så konstigt. 

Så här går Linnéa till skolan. Hon rockar socka varje dag hon. Hon tycker verkligen att det kvittar 

Ja visst gör det väll det men problemet blir att det liksom aldrig finns några strumpor i korgen som är lika till oss andra. 

Även om jag var väldigt trött när jag kom från jobbet i fredags ville jag inleda helgen med att köra ett cykelpass

Det känns skönt då vet man att det liksom är gjort.

Jag har gjort något som jag inte gjort på några år.
Jag har bytt till en mindre och billigare bil att äga. Sen var den blå också ❤️❤️❤️

Natten till söndag vaknade jag av en panikångest attack. Jag har inte gjort det sen 2010 när jag var sjuk. Jag är inte sjuk nu, inte ens på väg att bli och jag är heller inte nedstämd eller utmattad. Fast det är en varningsklocka och det beror på hjärnstress, det vet jag. Det har varit väldigt mycket och jag känner att jag behöver stressa ner och återhämta mig. Att jobbat de här sista månaderna har varit väldigt tufft. Jag ska ringa till COOP Forum där jag troligen ska jobba några dagar i veckan under min uppsägningstid men först ska jag vila, för nu orkar jag inte med något nytt på en gång.  

Bästa vilan och återhämtningen är att Micke är ledig den här veckan och att vi idag fått ha våran lilla älskling här.    
Hon är det finaste jag vet! 

När Ellie och hennes mamma åkt hem. Tog jag en cykeltur, det är också energihöjande men 
det var tufft idag med både kyla och motvind. 3 mil till gjorda är jag väldigt nöjd med. 

Balklänning, blommor och sista dagen

I torsdags kom min fina Ia och hälsade på mig. Hon fick följa med mig och Louisan till Degerfors. 
Balklänningen skulle provas och fållas, vi passade på att gå ut och äta och prata i fatt en hel massa. Vi ses för sällan kan jag bara konstatera. 

Torsdag när min arbetskompis Angelica kom med nyckeln till mig hade hon med sig dessa vackra!

Några av våra fina älskade kunder hade lagt ihop till blommor åt oss! ❤️❤️❤️❤️

Så kom fredagen och det var dags att göra den där sista dagen på Coopan. Hela dagen var en känslomässing berg och dal bana. Jag grät och jag skattade om vart annat. Vi kramades med många av dem som vi inte kommer att träffa igen. Många fina vänner, när vår lilla Anna ❤️ som kämpat så får oss och vår butik kom in och handlade för sista gången kunde jag verkligen inte hålla tårarna tillbaka de bara kom. Det var fösta gången jag stått i kassan och gråtit.   

Min chef och till lika syster hade ironiskt nog födelsedag sista dagen på jobbet. Jag hade på auktion hittat en litografi med travhästen Copiad på. Kunde verkligen inte bli bättre vi lade ihop till den vi personal och alla spelgubbar. 

Samlade utanför precis innan vi stängde. 

Så fick Lena som jobbat på Coopan i 28 år dra ner jalusiet för sista gången. 😭😭
Det är så sorgligt ridån går ner för en epok i mitt liv som varit bland de roligaste jobb åren jag haft. Så många minnen och så många fina människor och vänner jag fått med mig från mina år i Nykroppa. Så saknade de kommer att vara alla fina!