Bebis, pyssel och promenader

Måndagmorgon, jag är ledig och barnen har sportlov. Jag har precis haft sovmorgon. Ja faktiskt bara fram till klockan åtta men jag gick och lade mig förre klockan 22 igår kväll. Som jag skrev i förra inlägget så är jag bra på att prioritera min sömn och jag behövde sova lite extra kände jag i kroppen. 

För natten till söndag sov den här lilla krabaten hos oss. Det är på riktigt så att jag undrar om hjärtat kan brista av kärlek ibland. Tätt, tätt på min arm somnade hon. Jag och hennes morfar hade gett hennes mor en hotell övernattning med barnvakt i födelsedagspresent. Det är så himla underbart att få ha den här tjejen hos oss. Det gick så bra fast det var första gången hon sov borta. Hon är en väldigt trygg liten tjej som i och för sig varit hos oss ofta. Fast så mycket till sömn för bonusmormor blev det inte. Även om lillbebis sov ganska bra hela natten. 

Det var tur Ellibebis kom på lördagen för på fredag var det nästan för tyst här hemma. Louise var i Linköping på konvent. Stora duktiga tjejen tog själv min bil och åkte. Emil var kvar i Karlstad, Gustav var på LAN och Linnéa var hemma i och för sig men hon var sjuk.

Så vi pysslade, var och en med sitt. Micke gjorde krok och jag försöker laga och kristallkronan efter min morfar.

Träningsveckan har varit bra. Ett intervallpass byttes ut mot detta.

Lovar att jag blev svett även av det här! 

I fredags var vi till värdens mysigaste café som drivs av vänner till oss. 
 
Kaffe och massa prat blev det. 

Jag har hunnit promenera en del den här veckan också. För mig är nog mina promenader en av det viktigaste sakerna jag har. Det är min återhämtning, där jag hämtar min energi från och då jag har tid för eftertanke. Tid för självsamhet. 

När solen skiner och man känner att våren är på väg är det ju helt underbart! 

Viktigast av allt är att sova

Det händer att folk säger att de tycker jag är så duktig som skapat en träningsrutin och de önskar också att de kom igång och vill ha tips på hur man skapar motivation. Det finns bara en sak du kan göra för att få motivation. Du måste skapa förutsättningar.

Börja helt enkelt med att inventera ditt liv. Hur ser det ut? När, var och hur skulle du kunna tänka dig att träna? Om du idag inte tränar något alls, sätt då inte upp målet att träna 5 dagar i veckan och dess utom banta. För ofta är målet med att träna egentligen inte att du vill träna, du vill ner i vikt. Är det så för dig så är det kost du ska lägga din energi på istället och eventuellt promenader. 

Fast är det träna du vill så gör en livsinventering. Du kanske hittar två gånger i veckan där du har möjlighet att träna. Ja då får man acceptera det, mitt liv ser ut så här. Vill du ha ut mer tid att träna? Så fundera på om du verkligen med handen på hjärtat då beredd att exempelvis prioritera bort dit favorit tv-program, vinkvällen med kompisarna eller tiden med barnen på lördag förmiddag. 

Jag har valt att ha barn, jobb, andra intressen som jag mår bra av, vill umgås med mina vänner och lägga 2 timmar framför bloggen i veckan. Ett annat val som jag har gjort är att inte jobba heltid. Hur ser det ut för dig?  

När du sen kommit fram till hur mycket tid du kan och verkligen vill lägga är nästa steg att fundera på vad man tycker är kul att träna. Vill man komma igång ska man börja med roliga saker. För mig är styrketräning det roligaste som finns. Jag får känna mig som Hulken. Var sen nöjd med det! Har du bara ett pass i veckan så var nöjd! Du har ju kommit fram till att det är så ditt liv ser ut och det är bättre än inget alls. Ditt liv kanske ser annorlunda ut om 3 år men just nu är det så här dina förutsättningar ser ut. Det är viktigt att då inte fortsätta att plåga sig själv med att tycka att man borde göra mer.   

Nu kommer det viktigaste, om du inte sover på nätterna så är det just den biten du ska ta tag i först!

Sömn är A och O. För 14 år sen såg mitt liv väldigt annorlunda ut. Jag hade ett barn med Leukemi, en 3 åring och en nyfödd. För att hinna med allt, sov jag aldrig själv. Louise behövde mig på dagarna och min lilla nyfödda Gustav på nätterna. Emil behövde mig också, så min sömn prioriterades bort. Det fanns helt enkelt inte tid för det. Så illa som det var då var det inte senare men för att hinna med allt jag tyckte jag behövde göra så struntade jag i att sova. Jag fick inte ens några signaler om att jag behövde sova. När jag väl skulle göra det så somnade jag ju inte ändå. Utan vaknade av att hjärtat slog i 180. Eller drömde att jag föll. Efter totalt 12 år med minimal sömn och en hel del annat tufft brakade hela jag samman 2010. Det tog mig tid att sova i fatt och bli frisk igen efter det. Vilket jag skrivit massor om här på bloggen. 

Det viktigaste jag vill skicka med dig som läser är att jag av erfarenhet med tyngd i mina ord kan säga att innan du gör något annat, se till att du sover!

Idag är jag extremt noga med mig sömn. Jag har äntligen fått tillbaka signalerna om trötthet och lägger mig ofta tidigt även om jag har massor som ska göras. En extremt viktig sak för att kunna sova är att vara ute i dagsljuset en stund varje dag. Promenader är ju ett under för sömnen men det behöver man ju tid för att hinna men det går att bara vara ut också i alla fall en liten stund. Nu när jag alltid prioriterar att sova är det aldrig så att jag känner att jag inte hinner det jag borde gjort för att jag prioriterat att sova. För i stället finns ork att göra det jag borde tack vare att jag sover!

Så natti natti på er! 

Ett nytt tåg, 88 års kalas och medicinering

Igår tog jag ett beslut som känns väldigt bra, jag ska läsa till hösten om jag inte får något jobb innan dess. 

Ett tåg får vara symbolen för min kommande resa! Jag har bestämt mig för att det är som en spännande resa jag måste se min ovisshet inför framtiden! Jag har varit så stressad och verkligen inte mått så bra så det här beslutet att se det som händer på ett annat sätt gör stor skillnad i hela mig. 
20 minuter efter att jag lagt ut den här bilden på FB igår ringde storsonen och undrade var jag skulle. 😂 Han hade inte riktigt läst hela inlägget nej! 

Det kanske är en slump att jag precis innan jag blev uppsagd började lyssna på Kajsa Ingemarssons bok den Den magiska gnistan: När man kliver av det gamla tåget kommer alltid ett nytt, ibland kan man få stå och vänta på perrongen ett tag men det kommer alltid ett nytt. Mycket i boken ligger så nära den jag är och hur jag brukar tänka och känna och förhålla mig till livet. Så var det bara en slump att jag läste den här bocken just nu? 

Idag står det faktiskt intervaller på mitt träningsschema och det kommer jag inte att göra några idag. Förra veckan var en riktigt bra träningsvecka!

Sjukt stolt över detta!

Jag fick ihop 30 promenerade kilometer, två styrkepass och ett intervallpass. Eftersom jag lärt mig att lyssna på kroppen och faktiskt blivit både bättre och snällare mot mig själv så sa min kropp i morse att den vill vila och då får den det. 

Tränade med min man i lördags! Det är så himla roligt att jag fått med mig honom på detta. 

Han är jätteduktig tycker jag!

I onsdags var vi till farmor på 88 års kalas!  

Goa fina farmor, hon är en fantastisk kvinna. Bakat och fixat tills vi skulle komma och som vanligt är vi ju inte bara några få utan hon har ju 6 barn, 9 barnbarn och 7 barnbarnsbarn. Jag hoppas att jag får vara så pigg om jag lever tills jag blir 88 år. 

Apropå pigg ja! Som ni vet skriver jag inte så mycket om mina barn längre här på bloggen. De är stora nu och jag vill inte lämna ut dem på något sätt och själva vill de inte heller bli utlämnade. Ibland tänker jag mig att skaffa en anonymare blogg bär man kan skriva om barnens diagnoser och funktionshinder för det är så viktigt att ta upp samtidigt som man måste ta hänsyn till barnen. Fast det borde inte vara så att man som förälder känner att man inte kan skriva om sånt för att det skulle kunna få negativa konsekvenser för barnen när de blir äldre. Målet i samhället är väll ändå att man inte ska ha några negativa konsekvenser av att ha ett funktionshinder över huvudlaget. 

En stor fråga som diskuteras ofta är hur vida man ska medicinera barn. Min personliga åsikt är att "det beror på" I vår familj har vi beslutat att prova medicinering. Vi har nu haft några månader på oss att utvärdera hur det fungerar och det fungerar väldigt olika. 
Lillebror som har ADD/asperger och då medicinerar för sin add har fått en fantastisk effekt av medicinen. Han mår bra, känner dig pigg, han orkar hänga med i skolan, skolan märker stora förändringar. Han själv säger att han inte längre behöver kämpa så för att han orkar med att göra saker han inte orkade förut. Han orkar till och med vara lite social sen tillhör det hans personlighet att inte vara speciellt intresserad av andra människor.  

Här om dagen tog han skridskorna med sig till bandyplan och åkte. Då hamnade jag nästan i ett chocktillstånd kan jag säga. 

Lillasyster som har ADHD däremot har vi inte hittat rätt med och vi överväger att hon inte ska ha någon medicin alls. Hon mår inte alls bra, hon blir lugnare i sig men skolan märker ingen förbättring i koncentrationen och dessutom skapar medicinen en stress när den går ur kroppen på henne. Nu har vi bytt sort som vi håller på att utvärdera. 

Nej nu är det hög tid att kasta sig in i duschen och sen till Coopan och göra en insats för dagen och de kunder som ännu inte övergett oss efter nedläggningsbeslutet.

Grå, hjärtandagen och jobbet

Det var världens vårväder igår. Solen sken och det såg helt underbart ut när jag från insidan av butiken tittade ut. Så jag bestämde mig för att i morgon när jag är ledig ska jag gå på en långpromenad och bara njuta.

Det ska jag göra men tyvärr är det inte riktigt samma väder idag. Jag tror det är den gråaste dagen på länge till och med. 

Vi har verkligen haft en lugn och skönt helg. De är inte så många de där "bara vara helgerna" när inget är planerat och man kan ta dagen som den kommer. 

Jag tog en spontan tur till stan på lördagen med Linnéa

Lillbus växer som ett ogräs, så hon hade helt plötsligt inga byxor som var tillräckligt långa i benen. Vi passade på att fika också eller fika.. det blev en god räksallad. Att äta mat ute är en av mina störta svagheter här i livet, jag älskar det!! 

Då är det kanske tur att jag även älskar det här!  

Så nöjd, gjorde en 5:a på 90 kg i knäböj! Jag är nu inne på träningsvecka nummer 7 och allt flyter på som det ska!

Körde mina intervaller igår morse! Jag är så glad att jag har mitt träningsschema speciellt de dagar det känns lite mindre kul att träna. 

När jag inte sett den här lilla tjejen på länge så längtar jag nästan ihjäl mig. Jag är själv lite förvånad över vilka känslor hon väcker i mig det här lilla trollet. Men på riktigt är det så att jag får tårar i ögonen så fort hon ler mot mig. ❤️  

ja och hennes morfar är precis lika dan! Snart ska jag få ha henne ett helt dygn och det ser jag verkligen fram mot!  

Igår kom fakturan från Z-Parken i Motala för cykelveckan 2017. Det ser jag också fram mot sjukt mycket. Halvvättern och Helvättern och där emellan en vecka vid Vättern i husbilen. Linnéa blir med mig i alla fall, hur många av de andra barnen som vill leva husbilsliv återstår att se.  

Min man säger dock att det förmodligen inte står helt rätt till i mitt huvud när jag längtar efter att få cykla totalt 45 mil på en vecka! Han som verkligen hatar att cykla kommer inte förstå! 

Vallmoängarna, naturen, Vättern fast man ska inte romantisera det för mycket för det är såklart, hårt slit och ganska mycket lukt av koskit längs ängarna också. Sen kan det kräkregna som det gjorde förra året. Trotts det är det en otrolig naturupplevelse och en både fysisk och psykisk påfrestning. 

Igår var det alla ❤️ dagen. Alla mina troll har fått choklad som sig bör! 
 
Micke och jag har bestämt att vi inte ska fira den, så ni kan ju gissa hur förvånad och glad jag blev när det dök upp ett blombud på jobbet. En väldigt fin liten lapp låg på bordet när jag kom hem och choklad och kokosbollar från Gustav och Linnéa. Jag ska inte äta kokosbollar sa jag till Gustav och han svarade: Det tycker jag du ska mamma för jag vet att du älskar dem!  ja det gör ju mamma och mumsa de i sig 3 tycken. 

Jag har en väldigt delade känslor just nu och det passar liksom inte in i hur jag egentligen mår att jag ska känna mig så nere när jag är på jobbet. 😭

Egentligen är jag på topp just nu. Stark i kroppen, motiverad till träning, glad, positiv har inte strulande relationer utan är i fas med alla de mina som är viktiga för mig. Har massa roligt att se fram emot. Roliga listen för våren är full med massa kul och i grund och botten känner jag mig väldigt glad. Utom när jag är på jobbet!  
Det jobb som jag trivts så bra med som jag jobbat med i snart 6 år och som jag alltid känt glädje inför. Känns efter beslutet om nedläggning så tungt. En helt vanlig mjölkback som aldrig varit tung för mig att lyfta känns skittung just nu. Jag blir så trött av att jobba, alla arbetsglädje är borta.

Jag har trotts det bestämt mig för att jag ska göra mitt jobb för mina kunder ända fram till sista dagen. Fast ibland har jag bara lust att gråta, jag vill inte att det ska ta slut. Samtidigt som jag längtar enormt mycket efter att få bli klart och färdig med detta för att kunna gå vidare. 

Jag har alltid haft tron att saker löser sig och att saker sker av en specifik anledning som man precis där man står här och nu inte kan se. Det har alltid varit så i mitt liv så jag borde luta mig tillbaka och ta det lugnt och jag jobbar på det kan jag lova. Jag vill bara veta nu precis nu vad jag kommer gör till hösten! Men tålamod tålamod! Fast jag vill inte ha tålamod jag vill veta nu!

Elskräck, privilegierad och att hjälpas åt.

Lördagmorgon och jag har precis ätit min favoritfrukost, barnen sover, Micke fiskar och katten har fått frukost. Här råder nu ett total lugn. Jag kan höra klockorna ticka och datorns surr. Bara katten fick frukost blev det tyst på henne också. Jag njuter en stund och passar på att sitta här vid datorn och skriva som jag älskar. Egentligen har jag fullt upp och borde inte sitta här men det är ingen som stjäl varken min tvätt, disk eller mina dammråttor så de kan få ligga kvar där det ligger medan jag skriver och njuter av lugnet. 

Om ni undrar hur det går med min stress så tror jag att jag börjar hitta tillbaka till en hyfsad nivå. Emil är tillbaka i skolan och den här veckan har det flutit på utan några större missöden. 

Enda gången jag varit hysterisk var när jag skulle in till stan och besikta Lollos bil. Den jäkeln startade inte och jag blev tvungen att använda startkablar. Det handlar inte om att jag inte kan använda startkablar, utan det att jag har elskräck!! Elskräck är inget ord men det är i alla fall helt klart en fobi. 

Har man en gång i tiden hållit på att ta livet av sig själv när man varit så tuff så att man varit ute i det uppbrutna elskåpet på stolpen för att fixa felet själv som skulle ta 12 timmar innan någon från Fortum kunde komma och titta på. Felet var bara en 25A säkring som jag visste jag kunde byta utan deras hjälp. Men det hade ärgat inne där säkringen satt så fick liksom inte dit någon ny. Då kom jag på den smarta idén, jag tar en liten skruvmejsel och skapar bort det där. Sagt och gjort så i sista stund hörde jag min skyddsängel för det måste varit den som skrek: Men vad i helvete gör du Pillan!! Tack och lov säger jag, för jag hade troligen blivit grillad där och då annars. Jag har också provat att klippa av en kabel som satt i väggen med en sax och det rekommenderar jag inte heller att göra. Det är i alla fall dessa händelser som gör att jag har elskräck vare sig det är ett ord eller inte. 
Jag var riktigt knäsvag men jag fixade det och bilen startade. Tyvärr gick den däremot inte igenom besiktningen och nu får Lollos lilla pärla förmodligen bli folkrace bil och det tror jag den passar bra som för den går som ett skollat troll! 

Ganska precis dagarna efter jag fyllde 40 år trillade kallelsen in och igår var det dags för min första mammografi. Vi är verkligen privilegierade i detta land att vi får göra den här undersökningen. 

En sak kan jag säga och det är att det i alla fall inte gjorde ont som jag fått för mig! Jag har en vän som fick besked om bröstcancer före jul. Hon är till och med så ung att hon inte blivit kallad till mammografi än. Så det är viktigt alla tjejer: ha koll på era bröst.

Lollo följde med mig till Karlstad igår och efter mammografin blev det lite shopping. Jag köpte nya byxor ett par svarta och ett par beigea 
Jag älskar Molly jeansen från Ginatricot! Det är så mjuka och sköna. 

Detta älskar jag också! 
så sushi blev det så klart när man är med Lollo och shoppar. Det är alltid ett privilegium att få umgås med sina barn tycker jag. 

Jag har ett annat stort privilegium i mitt liv och det är att ha världens bästa make. Nu har vi börjat träna tillsammans två pass i veckan och jag är så stolt över honom och oss! En stor lyckofaktor i ett förhållande tror jag är att ge varandra tid till att utvecklas och göra det man brinner för. Att vara generös mot varandra. Idag är han och fiskar och när han kommer hem kommer maten stå på bordet och en öl på kylning precis som den alltid gör åt mig när jag varit i väg och tränat. Att hjälpas åt för bådas bästa tror jag är det som man kommer längst på. 
Igår på träningen assisterade och peppade han mig så tog ett nytt PB i bänkpress 60 kg!!  

Nerstressad, 50 års fest och en blödning i halsen

Jag jobbar hårt på att stressa ner och det går faktiskt bara så där.... Jag hade tagit semester den här helgen för vi var bjudna på 50 års kalas i Ludvika. Jag hade planerat helgen väl!! Efter som jag jobbade min långdag på fredagen (11 timmar) hade jag bestämt mig för att lägga mig tidigt för att sen gå upp tidigt och träna innan jag skulle ge mig i väg. 
Så långt var allt bra! Jag körde inte för fullt men fick en bra pass ändå. Jag har lite bekymmer med en av fogarna bak i höften. Det är något kroniskt efter alla mina graviditeter och kör jag för hårt får jag ont. Men som sagt det blev ändå ett bra pass och sen en promenad efteråt. Jag tycker verkligen det är skittråkigt när det är så halkigt ute som det är, jag som brukar gå flera mil i veckan blir ju helt hämmad av denna halka. :( 

Ny duschad efter träningen provade jag hela min garderob innan jag tillslut bestämde mig för den här klänningen.  
Sen bar det av mot Dalarna. Där väntade en fantastiskt rolig kväll! 
Skratt, mat, sång, musik och massa goda vänner! 

Precis när det var dags att krypa i säng. Ringde min Emil och var både rädd och lite hysterisk. Han blödde i halsen. Jag visst att man kunde blöda lite men när han skickade bild på hur mycket han blödde förstod jag att han var tvungen att åka in akut. När sjuktransport var ordnat och han kom in till sjukhuset blev han inlagd. Det är inte så kul att vara långt borta och även om jag var väldigt städad på festen kunde jag inte sätta mig i bilan och köra hem. Men så fort det var möjligt bar det av mot Värmland igen. 

Han var ganska pigg när vi kom till sjukhuset men uttråkad på att jäkla krångel. 

Han fick stanna tills idag, Micke tog ledigt från jobbet och hämtade honom. Så nu är han hemma och vilar sig, mamma älskling ❤️

Hemlagat, operation och 174 tränade pass

Ett av mina mål här i livet är att laga god, hemlagade och näringsriktigt mat till mina barn. Med det är det inte sagt att det alltid är så utan det förekommer både skräp mat och halvfabrikat här hemma. När jag slutar jobba klockan 19 blir det ju sällan några långkok precis. Igår överträffade jag dock mig själv totalt. Jag bjöd min familj på klistrigt mos (dock hemlagat), bränd fisk och till en grukmajo, också den hemgjord men med allt för stora bitar gurka i. Vem har tid att finhacka gurka klockan 20:00 på kvällen liksom? Har väldigt snälla barn för igen gnällde.  

Jag har det jobbigt just nu ska jag säga. Det är jobbigt på jobbet, ovissheten om min framtid och Emil som opererats. Men det är utan tvekan det här med ovissheten för framtiden som gör mig stressad. Idag har jag träffat min jobbcoach från Antenn. Jag har fått hjälp med att bena lite i vad jag vill göra i framtiden. Det är ju i den situationen jag är i just nu som jag har möjlighet att drömma och kanske tänka om helt. Jag hoppas kunna få ett jobb inom det jag är utbildad till och får jag drömma så vill jag aldrig mer jobba helg! 
Emils operation gick i alla fall bra. Han är under omständigheterna pigg tycker jag. Emil fick för några veckor sen halsböld vilket är väldigt ovanligt men Emil lyckas alltid få de mest konstiga saker. När denna böld inte ville ge med sig trotts väldigt stark antibiotika beslutade de att operera honom. 
Hungrig var han när jag hämtade honom. Det fick bli sushi som är lite lagom lätt tuggat och lätt att svälja. 

1 februari 2016 bestämde jag mig för att på ett år träna 200 pass. 
Det blev 174 pass vilket jag är sjukt nöjd med! Det blir ett snitt på 3,3 pass i veckan! 

Micke har fixat fönsterfoder och fönsterbrädor till mig eller till oss men det är kanske jag som ville ha dem aningen mer! Jag är så lycklig över att fått dessa efter nästan 8 år.