Poddar, träning och Fläskpannkaka

Jag ska ta en promenad och fortsätta lyssna på de nya avsnitten av träningspodden om en stund men först ska min frukost få sjuka ner lite.

Podcasts är ju inget nytt fenomen men det är ganska nytt för mig. Det finns poddar om det mesta www.podcasts.nu Ljudböcker och podcasts öppnar en helt ny värld för mig. Jag är dyslektiker. Jag vet att det inte märks så mycket på det jag skriver för det är inte skrivandet som är mitt problem utan för mig har det alltid varit att läsa, skriver jag ett för långt blogginlägg kan jag tycka det är sjukt jobbigt att läsa igenom det trotts att det är jag själv som skrivit det. Så fann jag lyssnandet. Det tar lite tid att lära sig lyssna men nu verkligen älskar jag det rogivande i det!

Igår var jag, Lollo och Lizette till stan. Vi käkade kinamat och jag fick mig några bitar sushi som jag älskar.

tiden går fort det är 11 veckor kvar till bebisen ska komma och hon börjar bli riktigt rund om magen nu. Det börjar också bli jobbigt för henne.

När vi ändå var i stan passade vi på att köpa ny färg till Linnéas hår.

Det fick bli lila den här gången. Vist är hon fin!

Jag måste verkligen ta mig tid att göra det där träningsschemat men jag vet inte riktigt hur jag ska utforma det. Det är så mycket jag skulle behöva träna på men man kan inte lägga fokus på allt utan man får ju välja ut några bitar. Det jag skulle behöva göra är att åka skidor. Jag skulle behöva flytta till fjällen så jag kunde åka tre gånger i veckan men det alternativet finns ju inte.

Igår blev det löpning och armstyrka. Löpningen gick tungt. Dags att köra intervallpass helt enkelt.

Jag gjorde Linnéa väldigt lycklig över gårdagens mat.

Hon älskar fläskpannkaka!

En gåva till Radiohjälpen!

Jag säger bara Words! Hans Rosling beskriver detta så bra! 

Klicka på den här länken för att komma till SVT:s klipp

Min blogg är en egoblogg en blogg där jag skriver om mitt liv och min vardag. Som är full av så kallade i-landsproblem. Jag tar inte upp så mycket samhällsfrågor men det beror inte på att jag inte skulle kunna göra det, eller att jag inte bryr mig om det. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om flyktingkrisen för det är inte så att jag saknar åsikter, jag är full av dem, helt överfull faktiskt. Jag hamnar ofta i konflikter med mina "vänner" på FB för det är ju där det delas så mycket rasistisk propaganda att jag kräks och jag kan inte vara tyst även om jag kanske borde vara det ibland. Jag har fått lära mig att stå upp för mina åsikter men med tiden har jag lärt mig att man kan vara överens om att man inte är överens och ha överseende med rasisterna, de förstår inte bättre tyvärr. 

För att citera Mark Levengood: det finns kloka människor som säger kloka saker och så finns det dumma människor som säger dumma saker.  

Här får du ett exempel på dumma saker! 
I måndags när jag jobbade fick jag en "omtänksam" fråga från en kund. Eller det var inte ens en fråga. Personen säger: Det måste vara ett uppsving för butiken när det kommit så många flyktingar hit men jag förstår ju att svinnet måste ha ökat väldigt. Det har inte ökat alls kan jag tala om sa jag lite argt och fortsatte: den sista vi tog för snatteri var svensk. 

Men just nu I nu läget handlar endast om medmänsklighet. Det är så många människor på flykt och vi måste hjälpa. Människor dör där ute medan jag målar mina naglar med silver tippar och funderar på om vi ska ha köttgryta av kalv eller fläskkött. Det är svårt att be om ursäkt för ett liv man föds till. Jag vet faktiskt inte så mycket annat än att leva i min trygga värld. Fast i den välden har jag faktiskt begåvats med en hjärna och ett hjärta som gör att jag kan tänka i fler än ett steg. Jag har fått empati och förmåga att sätta mig in i andra människors lidande och därför vill jag hjälpa så gott jag kan i alla fall. Mina tårar rinner när jag ser nyheterna. 

Jag skickade en gåva till Radiohjälpen. Jag har allt jag behöver inför vintern nu. Dessa människor har inget! 

Höstpromenad, varulvar och orkidéer med växtfnatt

Jag älskar hösten såna här dagar! 

När solen skiner och luften känns frisk och klar. Jag tog en promenad, benen är lite stela fortfarande men i det stora hela är jag faktiskt i förvånansvärt bra form efter Lidingöloppet. Jag ska låta kroppen återhämta sig lite till men i morgon kör jag igång med träningen igen!

Ett träningsschema ska göras. Det är mycket lättare att hålla sig till sin plan om man har ett schema. Min kropp kommer behöva mycket träning för att fixa Halvvasan i mars. Efter som jag har så dålig skidteknik så kommer jag behöva vara stark för att fixa det så jag kommer lägga fokus på armstyrka, kondition och uthållighet. I den prioriteringsordningen. Att jag vill fokusera mycket på armar/axlar beror på att jag fått problem med just det. Jag har väldigt ont i nacke och axlar faktiskt.   

I december är det äntligen dags för Linnéa utredning. Efter att ha väntat i kö över ett år vände vi oss till privatvården. Utredningen kommer görs av Utredningskompaniet i Karlstad. Ni ska få en utvärdering om det senare. 

Jag känner äntligen att skolan tar Linnéa problem på allvar och ger henne det stöd hon behöver. Hon berättade stolt om hur bra provet i svenska hade gått. Vi pluggade mycket inför det också men vid själva provtillfället fick hon den här gången hjälp att både läsa frågorna och skriva svaren. Det är så självklart att dessa barn behöver den sortens hjälp och det kan göra så stor skillnad. De ska inte behöva lägga energin på att läsa frågan och sen hålla pennan att forma bokstäver och sen få till en läslig mening. Ofta kan de svaret men orkar man inte skriva ner det får man ju inte något R i kanten. Minns själv att jag hoppade över frågor på proven som var mer än tre rader långa för att jag inte orkade läsa dem. Jag kunde svaret om jag hade läst men orkade inte.

Höst innebär att man tyvärr måste ha varmare kläder på sig för det mesta.  

Jag har köpt en tunn vinterjacka som jag hoppas jag inte ska svettas ihjäl i. Jag är väldigt varm av mig. Jackan matchar mina nya skor som jag invigde på min höstpromenad idag. Mycket sköna skor!  

Var ni uppe och kollade på den röda månen? Jag hade satt klockan på ringning 

Så här vacker var den över Filipstad där Maria Engström tagit den här vackra bilden. Här var det lite mer dimma för eller så var det kanske jag som var dimmig av trötthet. Det ska inte dröja innan jag ska lägga mig nu i kväll för jag är verkligen skit trött. Jag har så svårt att sova när det är fullmåne. Både mamma, jag och Linnéa lider av detta.... varulvar i rakt nedstigande led. 

Mina orkidéer har fått växtfnatt. Kolla vad fin den är!

Jag brukar ta död på de flesta växter men orkidéer verkar vara min blomma! 

Den här ljusgula blommar om med tre stänglar! 

Detta är också ett nöje som jag har! 

Silver tippar blev det den här gången!

Har ni läst Marks bok? 

Man måste ju bara älska honom! Jag lyssnar på den just nu och det är han själv som läser den. Jag gillar att bli underhållen när jag lyssnar och denna bok är underhållning på hög nivå! 

Lidingöloppet 2015

En av de största prestationer som jag gjort! 

Jag sprang 15 km och kom i mål, tiden blev 2:02 så jag missade mitt guldmål med två minuter men jag är så jävla nöjd än då. 

Micke trodde på mig så mycket att jag fick en blomma av honom redan innan loppet för att han inte skulle kunna vara på plats och ge mig den när jag gick i mål! 

Cina hämtade mig på fredag eftermiddag och sen bar det av mot Stockholm. Det blev massa skratta och skoj i bilen så fastnade vi i bilkö utanför Södertälje och skrattade nog ännu mer. 

Vi lantisar är ju inte så vana vid bilköer och skôja på värsta Värmlänskan ôm

hur jävla môe bilar de ä i dä däringa Stockhôlm!

Vi övernattade hos Cinas syster i Huddinge. Vi blev bjudna på god mat. Sen skulle vi hämta våra nummerlappar vid Lidingövallen. Ute i sista minuten pga köer igen och sen körde vi fel också, vilket man alltid gör i Stockholm. Det slutade med att vi två minuter efter nummerlappsutlämningen stängt sprang som idioter och lyckades få ut dem tack och lov! 

Det gjorde att vi i alla fall inte skulle behöva stressa på morgonen innan start. Det var inget fel på vår övernattning men jag har svårt att sova när jag är borta. Jag är ljudkänslig och när klockan var 04:30 och jag fortfarande inte somnat började jag känna mig lite lätt panikslagen. Då var det 2 timmar till jag skulle gå upp och att veta att man ska springa 15 km när man inte sovit något kändes tufft redan innan start. 

Fast det är ju bara att stålsätta sig och bestämma att det inte får påverka mig. En natts dålig sömn klarar vi människor och kan ändå prestera normalt. Underförutsättning att vi sovit bra innan och sover i kapp efter, har jag fått lära mig. Glöm nu inte att jag skrev att man klarar just en natt. Två nätters dålig sömn på rad och det kommer att påverka din förmåga mycket.  

Så humöret var på topp trotts allt

Cina och jag taggade innan start! 

Vi sprang och sprang det var mycket folk och en tuff banan men vi gjorde vårt eget race. 

Vädret var toppen! Vid 6 km var jag riktigt trött och fick ta lite astmamedicin för att lungorna pep. Det var väldigt fin miljö. Inget slår känslan av Vätternloppen men detta var också häftigt! 

och så här jävla lycklig är man när man gått i mål och fått sin medalj. Jag var nära på att börja gråta av lycka faktiskt. 

Jag tror jag hade tränat nog i alla fall för att klara loppet och jag är glad att jag tränat så mycket backträning. För det var tufft, mycket både uppför och nerför. Jag är stel idag men så sprang jag ju faktiskt 15 km igår så det kanske inte är så konstigt. Jag har inte överbelastnings ont någonstans utan bara träningsvärk så med andra ord höll min kropp. 

När jag var som värst ledsen över mina höfter och fötter i våras trodde jag nog aldrig att jag skulle kunna genomföra detta! Men med noga planerad träning gick det! 

Fick dock en rejäl energi dipp en timma efter loppet och trodde nästan jag skulle svimma. Det var väldigt obehagligt och nästa gång tror jag att jag ska se till att jag får i mig mer energi direkt efter loppet!  

När jag kom hem fick det bli lite Cava för det tyckte jag att jag hade gjort mig förtjänt av. 

Och det blev lite kan jag säga för jäklar vad slut man blir efter ett lopp. Jag har sovit som en gris i natt. 

och detta var belöningen till mig själv för att jag varit så duktig. De var svindyra men jag tänker så här. Jag har haft skomani och har fått tänka om totalt efter jag fick fel på mina fötter. Det är med sorg i hjärtat jag inser att jag med största sannolikhet aldrig mer kommer kunna använda ett tjugotal av de skor jag äger. Så trotts att de var svindyra är min skobudget betydlig lägre nu. Det är över ett år sen jag köpte skor senast förut låg jag kanske på minst ett par i månaden. 

På eftermiddagen idag har vi varig hos syster och firat Wilma som har fyllt 12 år. Det så mysigt när vi ses alla systrarna, barnen och gubbarna. 

Muffe och Micke fastnade framför travet såklart! 

Det blev en lång diskussion och det enda jag kan säga är: NI TALAR BRA LATIN . hahaha

Modeller, löparkläder och total förvirring

Läser i expressen att Katrin Zytomierska bett om ursäkt för sitt uttalande om överviktiga, dock inte till Stina Wollter personligen men man kan ju inte få allt! Jag är inte helt övertygad att det kommer från hjärtat men har man kallat hela sin kundkrets för lata och oattraktiva kanske man måste ta till en ursäkt eller två för att överleva kanske!

Man kan ju hoppas att detta trotts allt förde med sig något bra. Det för fram frågan i ljuset och att våra sjuka kroppsideal och vår kroppsfixering granskas är jättebra.

Apropå utseende så försvann mina ”botoxade” läppar ganska snabbt som tur var. Jag är inte botoxtypen precis :)

I eftermiddag åker jag och min vän Cina mot Stockholm och i morgon klockan 10 startar vi i Lidingöloppet 15 km 35178 är mitt startnummer. Jag skulle bli överlycklig om jag lyckades springa in under 2 timmar men kommer jag bara i mål kommer jag också vara överlycklig!


Jag har köpt nya löparkläder som jag ska ha dagen till ära. Jag hade ett par bra löpartajts ända fram till igår. Louise hade råkat få med dem bland sina kläder och kört dem i torktumlaren.

De fick en mycket konstig form efter det!
Nu förväntar jag mig att de nya kläderna kommer att göra jobbet åt mig. Att jag inte ens kommer behöva anstränga mig utan att jag bara kan se snygg ut medan de fixar löpningen!

För att göra en sista koll på min kondition, kollade jag min vilopuls i morse. Den är 58 slag/min. Jag tror den är något längre för jag hade redan varit upp på toa. För två år sen var den 82 slag/min. Så ja jag är i mitt livs bästa form i alla fall. Sen om det kommer räcka är ju en annan sak.

Innan jag han upp ur sägen kom två av mina favorit tjejer och myste en stund. Att ta en liten stund innan man kliver upp ur sängen och fylla stunden av positiva tankar, kramar och mys får sen effekt hela dagen. Det är just på morgonen du kan med tankens kraft bestämma att det ska bli en bra dag. Prova ska du se!

Sen körd jag lite rörlighets övningar. Dessa övningar är ett måste för att få min kropp att fungera. Min reumatiska sjukdom gör att jag är väldigt stel på morgonen. Mitt bästa tips är att hitta några yogaövningar som du gillar.

Det fanns två anledningar att jag åkte till Karlstad igår inte bara att mina löpartajts torktumlats. Jag saknade också den här grabben väldigt mycket.

Ibland gör det nästan ont att sakna! Han bjöd på kaffe och en liten pratstund. Emil slutade tidigt men jag hade ett föräldrasamtal klockan två så jag bestämde mig för att åka efter det.

Men jag är ju helt hopplös! Jag gick till skolan i ganska god tid typ 1 minut före klockan 14. Jag hittar ingen lärare så jag frågar städerskan vart 6:ornas klassrum är och får svaret att det är på undervåningen. Jag går dit men känner inte igen läraren och kommer på att mitt barn faktiskt går i 5:an. Vart fick jag 6:an ifrån? jag passerar städerskan och säger lite käckt något om att jag är lite förvirrad och inte ens vet i vilken klass mitt barn går. Tillslut hittar jag rätt i alla fall rätt klass och rätt lärare. Men direkt när hon såg mig såg jag på hennes blick att något var fel.... samtalet är alltså nästa torsdag!

Kolla det är ju jag! Detta och sånt här händer mig lite då och då. Jag bjuder på det helt enkelt! Jag lade ut berättelsen på FB och den fick väldigt många gilla. Varför får just såna historier det? Jag älskar också att läsa vardagliga ting sånt som händer alla. Eller just detta händer kanske inte alla men alla drabbas vi väll av att saker går på tok någon gång. Är det just det som gör att folk gillar det. Vetskapen om att ingen annan heller är perfekt!

Jag fick frågan om jag inte kände mig dum när jag stod där igår. Alltså lite tokigt blev det ju men inte kände jag mig dum på något vis och tanken på att man kanske inte ska skriva ut på FB att man gjort bort sig kom aldrig över mig faktiskt. Jag bjuder gärna andra på dagens skatt och tar för det mesta mina egna misstag med ro. Att komma en vecka förtidigt till ett föräldrasamtal, vad gör det om 100 år

Blir upprörd ibland!

Jag läste i expressen igår om Katrin Zytomierska uttalande i Malou efter 10. Kortfattat säger hon att överviktiga människor är fula och oattraktiva och att övervikt är lika med lathet. Visst får Katrin har den åsikten precis som jag får ha min åsikt att Katrin måste vara en ovanligt korkad person. Inte bara för att uttalandet är ovanligt dumt, det är också hennes potentiella kunder hon uttalar sig om. Så om jag skulle välja att lägga pengar på en träningscouch för att bli av med min övervikt skulle jag ju inte välja Katrin efter detta. Hon jobbar dess utom med överviktiga och borde veta mer om vad övervikt handlar om kan man tycka :o Jag tycker hon har en helt vidrig människosyn. För det handlar inte bara om övervikt tycker jag. När en människa anser sig av vilken anledning som helst att ha rätt att se ner på någon annan på det sätt som hon gör i inslaget från TV4 blir det vidrigt att se. Vi är alla lika mycket värda! Hela inlägget verkar ha fått folk att storma. Malou har i alla fall bet Stina Wollter om ursäkt och det kan man ju hoppas att Katrin Zytomierska också har vett att göra. Fast troligen har hon inte nog med folkvett för att göra det :(

Vi behöver en förändring av kroppsidealen. Eller vi behöver ändra fokus till fysisk och psykisk hälsa istället för på hur vi ser ut. Många är de som jobbar hårt med detta och det har faktiskt gett en del resultat i media. Vi har fått rundare modeller även om alla ”runda” modeller har exakt samma kroppsform. Det vore faktiskt roligt att se fler olika kroppsformer än den väl representerade timglasmodellen. Det behövs göras mer! Mycket mer! Vi måste kämpa på för att vi kvinnor ska få duga precis som vi är trotts att det är år 2015 och man tycker vi borde kommit längre!

Det som kanske upprör mig mest i allt detta är att om man är överviktig och inte ser ut som idealet så kan man inte vara nöjd. Men får liksom inte vara det, man ska rätta in sig i ledet och hela livet försöka uppnå idealet och känna sig misslyckad. Om man är lycklig och överviktig så ljuger man helt enkelt. Man får liksom inte vara nöjd för man blir inte trodd då. Det är som om det bara är något man säger som tröst till sig själv. Sen finns det någon outtalad rädsla om att vi inte får normalisera övervikt. Överviktiga ska veta sin plats och veta att de är fel fel fel. 

Grejen är den att forskare kommit fram till att övervikt är inte samma sak som ohälsa. Hur vi ser ut i kroppen har så klart med vad vi äter att göra men också väldigt mycket med arv att göra. Det finns många som är mycket smalare än mig som har en betydligt högre risk för att drabbas av hjärt-kärlsjukdom. Så Katrins uttalande är verkligen skrämmande och handlar bara om ett förlegat sätt att se på kvinnorkroppen. Jag hoppas Stina Wollter fortsätter att dansa omkring i bikini och att hon fortsätter vara den hon är!

Jag har jobbat hårt med mig själv och min träning och jag är nöjd över vad jag kan göra med min kropp. Jag är stolt över den och för mig är den faktiskt helt perfekt! Du ska också var stolt över din kropp hur den än ser ut! Det är det som vi ska förmedla till varandra tjejer inte Katrins vidriga människosyn!

Botoxad, vänner och hjälpa till hemma

Jag har hittat ett billigare alternativ till botox!!!

Eller kanske inte :) jag vet inte vad jag reagerat på men något i maten var det som jag inte tålde... det gör lite ont

Förutom det som gör lite ont på riktigt är jag helt nojig för att jag är rädd att bli sjuk inför Lidingö på lördag. Jag har typ ont överallt och halsen är inte bra den heller... nej då det enda felet är att jag är nojig och drabbats av en släng hypokondri. 

Träningsmässigt den här veckan är det fokus på vila och armar. Benen får vila helt. Det jag inte tränat upp tills nu kommer jag inte kunna träna upp till på lördag än då och då känner jag att just vila är viktig för att ha så utvilade ben som möjligt.

Igår kväll kom den här filuren och hälsade på. Han heter Morris och alla älskar honom utom katten. Hon verkligen tittar på honom med stor avsmak och tycker nog han är ganska äcklig om hon är ärlig. Morris husse är min lilla pappa.

Ja nu är det höst ute och jag måste säga att jag faktiskt älskar hösten. I alla fall så här innan alla löv fallit.

Promenader ute och levande ljus inne.

I fredags var jag och träffade min Malin <3 fika på stan blev det och massa prat. Vi ses inte så ofta och det behöver man inte heller för vissa vet man bara finns där.

Det blir så tydligt vi har känt varandra i 18 år och delat både sorg och glädje många många gånger <3 Jag är så otroligt tacksam över vilka fina vänner jag har. Jag har många vänner men bara några få riktigt nära vänner och varje gång jag tänker på dem så känner jag mig rik! 

I lördags efter jobbet blev en annan sak väldigt tydlig. Micke var lite hängig och vill att vi skulle ta en tv-kväll och bara ta det lugn. Innan jag började träna så mycket som jag gör så var nog TV-kväll det bästa jag visste. Det tycker jag nu med men jag orkar inte med dem. Jag blir så rastlös att jag mår dåligt men det finns något man kan göra om man ändå vill ha en TV-kväll faktiskt. 

Jag körde ett tufft cykelpass innan jag placerade min rumpa i soffan och då funkade det. För jag var ganska trött efter passet. 

Söndagkväll avslutade vi med tvättstugetjänst. Jag är allt för sällan disciplinerad men de söndagar vi får detta gjort känns det underbart. Då hjälps vi åt allihop. Var och en ta hand om sin egen tvätt. Vika, bära upp, lägga i garderoben och bära ner sin smutsiga. Under veckan hinner jag inte med mer än att tvätta och i vår familj måste man köra 1-2 maskiner om dagen för att hålla jämn takt med hur snabbt kläderna smutsas ner.

Barnarbete skriker mina barn, fast med glimten i ögat. Alla familjer verkar göra på olika sätt och en reaktion som jag brukar få är just att det barnen viker inte blir nog bra att lägga in i garderoben så därför gör mamman det själv. Ja det är sant för inte blir det perfekt men jag tycker det duger. Jag tycker det är viktigt att barnen hjälper till hemma eller i alla fall med sina egna saker. Alla barnen har dess utom en diskdag i veckan i vår familj. Då plockar man i och ur diskmaskinen, diskar alla grytor, torkar av och går ut med soporna. För detta får man sin veckopeng. Många barn idag gör inte något hemma och många föräldrar tycker att det är helt fel att barnen ska göra det också. Vad tycker du? 

Baravara, 15 km och Vätternrundan

Jag sitter här framför datorn med en kopp nybryggt kaffe, barnen är i skolan och katten sover tyst bredvid mig. Vädret är perfekt! Det är inte så ofta man gillar höstruskiga dagar med regn och blåst men idag passar det perfekt!  

Idag är det en så kallad baravaradag! Jag städade och tränade igår, så idag är det vila och återhämtning med gott samvete som gäller. 

Jag har helgfixat mina naglar nu på morgonen. Jag är inte sån som är så noga med det egentligen men tycker det är lite lyx att ha tid att sätta mig och fixa med mina naglar själv. 

Har du inga baravaradagar i ditt liv så se till att prioritera det! Bättre rekreation för själen finns inte. Man behöver inte måla naglar och lyssa på ljudbok som jag gör. Huvudsaken är att du gör det du finner rogivande och får energi från. 

Jag var ledig igår också men då stod det väldigt mycket på mitt schema. Jag skulle springa 15 km. Det blev tre varv på elljusspåret 5 kilometers slinga. Vilket kanske inte var den roligaste löpningen men jag kan inte springa på asfalt. Grusväg hade kanske kunnat funka men när jag den 26 startar på Lidingöhalvan så är det terräng, så det är ju bäst att öva på det.  

 

Jag slet hårt men jag fixade det. Jag behövde det för självförtroendet. För jag vet inte om det är prestationsångest men alltid någon vecka innan jag ska starta i ett lopp får jag för mig att jag inte kommer att fixa det. Det är som om min inrekritiker kallat in förstärkning och och har en hel arme som kan gå lös extra hårt på min självkänsla. Han var ganska hårt mot mig när jag sprang igår men jag vann! Jag älskar att springa för att jag tänker så bra då. Det är lite som att hjärnan under löpningen bara kan tänka en tanke i taget. Det blir inte sånt virrvarr av tankar. Jag summerar gårdagens löpning med ett eget citat:

Jag har också bestämt mig för att cykla Vätternrundan nästa år. Om du undrar om jag är galen så är svaret definitivt JA! 

Jag är inte anmäld än men jag har skickat in en intresseanmälan som man måste göra. Vet inte om jag ska anmäla mig till Halvvättern också det låter kanske ännu mer galet men det är faktiskt väldigt smart att få en lång träningsrunda innan det är dags för mandomsprovet! 

Jag städade igår och i flera månader har jag letat efter mitt halsband som jag köpte på Island. Jag har faktiskt varit ledsen över att jag tappat bort det. 

Igår kom det till rätta! Vet ni var det var? Jo i mitt smyckeskrin. Det fanns liksom inte i min värld att jag skulle ha varit så ordningsam så jag hade inte ens letat där. 

Vänner, planer och Asian spices

Glöm aldrig att krama om de dina. Just de där som finns där för dig när du har det svårt, lova mig att du aldrig tar dem förgivet. Har du inte sagt att du älskar dem på länge så gör det på en gång ta telefonen och ring om de inte finns i din närhet! 

Jag har kommit fram till att jag har värdens finaste familj och vänner. I enlighet med mitt förra inlägg. Så måste man uppskatta det man har och inte sörja det man inte har. 

Helgen har jag och Linnéa spenderat i Linköping hos min absolut äldsta vän Therése. Vi åkte på lördag förmiddag och kom hem igår eftermiddag. Jag och Therése har känt varandra sen vi var 4 år. Det mest fascinerade är att vi aldrig får slut på samtalsämnen. Vi har nu pratat i nästan ett helt dygn med bara ett kort avbrott för lite sömn. Nu är vi kanske bra på att prata båda två i och för sig men hon är en av de människor jag känner mig mest bekväm med av alla. Jag känner mig privilegierad att ha en sån vän!   

Så det var med ny energi jag kom hem igår eftermiddag. De andra tre trollen har varit själva hemma. En gång i tiden var barnen väldigt små och att få gå på toa ensam kunde kännas underbart. En promenad kunde vara rena semestern. 

Nu kan jag åka bort över natten. Varje ålder har sin charm och jag hade inte velat vara utan småbarnstiden men jag vill heller inte ha den tillbaka. Däremot är jag glad att jag inte kastade bort den där tiden utan gav den allt, för tiden går så fort. Många tycker jag kämpar så hårt med sig själv och barnen. De ska träna, göra meningsfulla saker med barnen fast tiden inte knapp räcker till för att få ihop vardagen. Jag brukar säga till dessa människor att de hinner. Din tid kommer och då hinner du allt du skulle vilja göra men det du missat kan du inte ta i fatt. För mig är småbarnstidens finaste minnen inte semestrar och de stora händelserna utan när alla fyra kom krypande på morgonen upp i min säng. När vi åt mat på uteplatsen första gången för sommaren. När vi busade så de skrattade så de skrek. Nu är mycket av den tiden förbi, de går i skolan och jag sitter själv och saknar dem i stället och kan lägga massa tid på mig själv och det jag vill göra. 

Jag borde faktiskt träna idag men planen är att försöka klara att springa 15 km på onsdag. Jag har inte orkat med något faktiskt. De som har hänt och alla tankar och hjärsnurr den senaste veckan har gjort mig helt utmattad både fysiskt och psykiskt. Jag cyklade i lugnt tempo i tisdags men sen dess har det inte blivit något. Jag har ju lovat mig själv att jag ska lyssna på kroppen och den säger att jag inte orkar just nu faktiskt och då får jag ju klappa mig själv på axeln och tycka att jag är duktig som lyssnar. 

Det blev ingen Grön Keshan den här gången. Den såldes för 7100 kr och även om jag har förstått att jag måste lägga mycket pengar om jag vill ha en sån matta så blev den här för dyr. Men nån gång blir det min tur :)

Louise klass säljer kryddor igen!

Den här blandningen heter Asian spices! Just Limesaltet är helt fantastiskt! Jag använde det när jag gjorde ugnslax här om dagen. Det var en riktig höjdare faktiskt! Vill ni köpa så här av er. För snart skickar hon in beställningen!

Tankar

Hur ska man kunna vara stark om man inte får vara svag, liten och totalt hjälplös ibland? Något som jag ofta får höra är att någon beundrar min styrka. Jag är inte stark eller är jag det? Jag har genom mitt liv faktiskt inte haft något val tycker jag själv men det är inte helt sant, för du har alltid val. DU kan välja! 

Någon sa att 10% är livet och verkliga händelser och 90% är hur du tolkar det. Jag är nog stark på riktigt just för att jag tillåter mig att vara en blöt fläck ibland. Jag är uppfostrad med en positiv grundsyn på livet men också med att kunna bryta ihop och sen komma igen. INTE bit ihop. Det är två helt skilda saker. 

I svåra stunder använder sig många av tanken att någon annan har det värre. Det kanske kan hjälpa någon men jag blir inte stark av det. När Louise blev sjuk så slutade jag definitivt att tänka så. För de som hade det värre än mig just då, var de som förlorat kampen mot cancern och mist sina barn. Det kunde jag inte finna någon som helst tröst i. Jag försöker istället hitta något annat positivt, det kanske inte finns något i det som sker eller har skett men det finns andra positiva saker. När Magnus gick bort fick jag höra: herre gud och de hade fyra barn också. Det var ju det som var det positiva. Vi hade barn, fyra stycken underbara barn hade jag i alla fall, även om jag nu inte längre hade in man. 

Du har alltid rätt att plocka ut de få bra sakerna med en dålig händelse. Det finns alltid något bra i det som sker, det kan aldrig överväga det negativa men du har rätt att glädjas åt de små och få positiva saker som finns i en traumatisk händelse.  

Jag gjorde den här bilden igår. 

De är inte bara när livet ställs på sin spets man ska uppskatta det man har. Fast just när någon går bort påminns man hårt om sin egen dödlighet. En dag är vi alla borta. Jag vägrar att inte ha levt då. Att inte ha njutit av vad mitt liv gav mig. Jag tänker inte vänta på att leva sen och slita ihjäl mig för något jag inte vill göra. Livet är här och nu! 

Det är så lätt att ta det förgivet eller att tro att alla andra minsann har ett mycket bättre liv än du själv. Ju förr du inser att andras liv har väldigt lite med ditt att göra ju bättre är det. 

Vem ska ditt liv och sätt att leva passa? Jag är lycklig i mitt liv men om du tvingades leva just mitt liv kanske du skulle bli fruktansvärt olycklig. Precis som jag kanske skulle bli det av ditt. Det finns inget rätt eller fel!! Jo det finns det ju, att försöka leva någon annans liv än ditt eget är fel. 

Fast jag är verkligen inte alls lycklig hela tiden, vissa dagar längtar jag bort till något annat. Vissa dagar vill jag bara ligga där på soffan och gråta. Ibland har jag ingen ork till något alls. Fast jag har lärt mig att de där dåliga dagarna måste man ha som kontrast till de bra dagarna. 

Min Jenny

Ibland stannar tiden helt. Jag miste en nära vän i måndags. Väldigt oväntat, vad som hänt vet vi inte ännu.

Döden är lika naturlig som livet sägs det men att få in i huvudet att en person är borta går nästan inte. När det dessutom är en ung människa blir det helt obegriplig. Jag tänker på vad jag sa när mamma talade om att Magnus var bort: men han var ju här nyss. Det är ju så den är skillnaden mellan liv och död. Det finns ingen gråzon det är svart eller vitt. Antingen lever man eller så är man död.

och min Jenny är borta och kommer aldrig att finnas mer.

Mitt liv sattes på paus i måndags men nu börjar det sakta rulla på igen. Man behöver få sörja. Jag hamnade i chock, det kunde jag känna i hjärnan. Att hamna i chock eller akut krisreaktion är tyvärr något jag har för många erfarenheter av. Det blir inte lättare för det men man kan känna igen reaktionen och det gör det kanske något lättare att hantera. När man är i chock känns det som om man fått en bedövningsspruta i hjärnan. Jag mår illa, har yrsel och en overklighetskänsla. När det börjar släppa känns det som att man vaknar upp ur något, som att se på världen med nya ögon. En ny värld, för det är en ny värld när någon nära går bort. Det är en värld utan den här människan. Som om man måste konstatera att allt annat finns kvar... oj solen är där på himlen och vattnat glittrar. Jag kan känna vinden i håret och maten har smak. Det blir som att göra allt för första gången. 

Jag har mist andra nära personer i mitt liv efter att Magnus gick bort men då har det ändå varit väntat. Min farfar var 89 år när han gick bort och min moster var väldigt sjuk. Det här kom helt oväntat, en chock precis som när Magnus gick bort och den fysiska reaktionen har varit enorm och det är först idag jag börjar känna igen mig själv igen. Jag har gråtit till tårarna tog slut och sen lite till.

 
Vila i frid min vän <3 Jag hoppas din oroliga själ finner ro där du nu är.

Vi träffades första gången 1994 vi var väldigt unga då. Våra pojkvänner jobbade tillsammans och det var på en fest vi träffades. Vi skrattade åt samma saker! När våra pojkvänner jobbade natt träffades vi och drack vin och lagade mat mitt i nätterna och skrattade massor. Vi pysslade i våra lägenheter och åkte på auktioner och loppisar. Kommer du ihåg när du ropade in så mycket att du inte ens fick plats med handväska i bilen. Eller när vi var i Nordmark och jag ropade in en spark och vi inte kunde stänga bakluckan och blev halvt ihjälgasade av avgaserna. Hur fick vi in allt i bilen? Jag hade en Golf i den hade vi bilbarnstolen, banvagnen, din byrå och lampa och så en stor spark. Klart det gick, vi löste det alltid. Hyrde kärra och bar möbler, tunga stora möbler bara vi två. För hem med grejerna skulle vi. Så gled vi isär de senaste åren och hördes inte lika ofta. Men vi hade alltid roligt när vi sågs. Man kunde inte ha tråkigt i ditt sällskap det gick inte. Du kommer alltid att ha en egen plats i mitt hjärta.

så vila i frid min Jenny!

Studiedag, marknad och kalas

Barnen har studiedag och jag börjar jobba klockan 15 det betyder sovmorgon men trotts att jag inte somnade förrän efter klockan ett i natt vaknade jag med ett ryck klockan 06:40 då klockan normalt brukar ringa. 

I väntan på att jag skulle komma fram till Transportstyrelsen så 

testade jag och måla vita tippar... det blev inte helt bra men det var ju fösta gången jag provade. Det får helt enkelt duga. 

När jag kom fram till Transportstyrelsen fick jag veta att Louise måste lämna in ett intyg från BUP som intygar att hennes Autism inte är något hinder för att ta körkort. Jag förstår att man måste göra det och förstår varför ändå känner jag mig lite kränkt å hennes vägnar. Detta är första gången jag upplever något negativt med diagnosen. Jag är förmodligen bara löjlig som känner så här men jag känner å andra sidan alltid en massa saker. 

Idag blev det frukost i min ensamhet. Snart ska jag väcka Linnéa och Gustav men bara för att jag inte klarade att sova på min sovmorgon så måste ju dom få det.

Jag har jobbat helg med det har också varit Oxhälga marknad. Denna älskade och hatade marknad. Klart man måste dit men varje år tänker jag: är detta verkligen så roligt. Trångt, blött och massa massa folk men mest bara skräp att köpa. 

Karuseller för barnen

och Langos till mamma! Jo det är något med marken som gör att man måste dit!

Trotts att jag borde varit trött efter jobb och marknad så ville min kropp något annat. Jag hade massa inre stress som var tvungen ut!

4,2 km på elljusspåret fixade dock till det. Jag vet att det är endorfinerna som min kropp är ute efter. Så jag får nog ge dem som säger att när man tränat nog länge kan man inte vara utan träningen. 

Jag jobbade söndagen också sen på eftermiddagen hade vi kalas för Linnéa

kusinerna, eller några av dem i alla fall. Vi hade trevlig men vi är verkligen skitmånga när vi ses. Eftersom vi är så många är det sällan alla kan samtidigt men den här gången kunde alla och då blev vi 24 stycken. :)

Konsten att sluta banta.

Jag vet att jag inte är ensam, vi är många som bantat hela livet. Vi borde vara trådsmala vid det här laget men det flesta är det inte. Många väger mer än någonsin och många har precis startat ett nytt bantningsprojekt. Den här gången kommer det att funka! Blir jag bara smal så blir allt bra!

Du gör allt rätt, tränar, räknar kalorier och äter regelbundet. Men så blev du så hungrig att det slank ner 4 rostade mackor med marmelad. Ett katastrofalt val!! Ångesten är total och du är förmodligen den sämsta människa i världen som inte ens kan hålla dig till en enkel diet.

Jag tycker att jag kan kalla mig för expert på det här området eller i alla fall specialist, för jag är en av dem som kört det här racet i 20 år. Fast någon gång måste man komma fram till att det inte fungerar att fortsätta göra något som inte fungerar.

Mars 2013 slutade jag röka, började träna och banta. Ja allt på en gång varför inte liksom… dömt att misslyckas. Jag la i en högväxel för att fixa detta, 1200 kcal och hårdträning, nu jäklar skulle jag bli smal! 

Jag blev slav under vågen, jag vägde mat, räknade och vägde mig själv. Varje dag startade jag med att kliva upp på vågen. Visade vågen ner var det en bra dag och visade den upp en dålig dag. Sen kunde så klart en ökning på 0,4 kg bero på att jag skulle ha mens men nej så tänkte jag inte. 

Att träna hårt och inte äta något är verkligen inget som funkar bra. Mat och speciellt hunger gav mig ångest och det hände att jag hade sån ångest över något jag ätit att jag faktiskt kräktes. Jag hade utvecklat en ätstörning. När man pratar om ätstörning så tänker de flesta på anorexi men det finns väldigt många fler sorters ätstörning. Mitt förhållande till mat var verkligen inte ett bra förhållande och det råd jag fick var att äta normalt och det var det jag försökte men vad som är normalt är svårt att veta när man bantat i 20 år. 

Det var då jag bestämde mig! Jag måste sluta banta. Jag var rökfri och jag hade insett hur mycket jag gillar att träna och fått in en rutin på det. 

Jag måste få må bra som jag är. Jag måste träna för mitt välmående och livet inte för att se snygg och smal ut. Hur viktigt det är med den mentala hälsan skriv det massor om i hälsobloggar. Men hur lätt är det att ta till sig rådet att vara nöjd med sig själv från en träningscouch med magrutor som väger 50 kg mindre än en själv. Jag fick ändå alltid känslan av att det är dit man måste nå innan man kan vara nöjd med sig själv på riktigt.

När man läser om viktnedgång så står det alltid att det är bara att springa mer och äta mindre så fixar du det. Vore det så enkelt, varför är det så många som misslyckas? För att halva befolkningen är lata och inte har någon karaktär? Nej så är det inte, utan för att det inte alls är så enkelt! Vi matas i tidningar om hur lätt det går att gå ner i vikt som om det faktiskt fanns en Quickfix men det gör inte det. Det finns i och för sig en operation som man kan göra men inte ens det är enkelt. 

Så hösten 2014 började min nya resa. Att hitta en hållbar livsstil men livsstil som jag vill leva mitt liv. Resan är till stor del en mental resa. Första målet var att vara nöjd som jag är. Trotts övervikt, hängmage och fula bröst eller vad mer man kan hitta på som man inte är nöjd med. Jag ville få vara nöjd som jag är och inte bara säga det utan känna mig nöjd även inne i mig. 

Jag kan ju inte göra så mycket åt den jag är men jag kan i alla fall sluta mata mig själv med negativa tankar om mig själv och istället fokusera på mina bra saker. Med tankens kraft kan du förändra mycket. Du är inte dina tankar och alla har vi en inre kritiker. Börja lyssna på vad den säger. Är den snäll eller elak? Min var inte snäll kan jag säga. Fast vi är vänner nu så länge hen håller sig till konstruktiv kritik och i övrigt är snäll! Man får faktiskt lov att be hen hålla käften ibland. Det här vet jag kan låta lite flummig och många är inte helt medvetna om att de har en inre kritiker trotts att vi alla har det. Så att bli kompis med min har varit ett av de stora stegen till ett bättre jag. Kom ihåg att du har makten att förändra dina tankar. Du har valet. Du behöver inte vara slav under din inre kritiker och det hen säger är inte en sanning! 

Jag bestämde mig kort och gott för att jag är inte smal eller snygg men detta är ju den kropp jag har. Jag kan inte byta och den är bra nog åt mig. Jag kan använda den till massa saker och den klarat av en massa saker. Den har burit 4 barn det bästa jag har. Den har släpat runt mig i 38 år den kan cykla 15 mil, den kan springa, gå, känna, se, smaka och lukta. Den kan kramas och bli kramad. Den kan älska och bli älskad.  

Om man ska sluta banta måste man också jobba på förhållande till mat och till vågen. Mat måste man äta och att släppa kontrollen som man gör när man inte ska väga eller räkna är väldigt läskigt. Jag var faktiskt livrädd till att börja med. 

Jag fick ta hjälp med detta. Jag har gått på KBT både för mina ätstörningar och för att få kontroll över tankarna. För man får som jag skrev rådet att äta normalt men vad är normal när man bantat hela livet. Kollar men dess utom i tidningar och kostråd så blir man fullständigt förvirrad. Eftersom jag inte ska banta så måste jag hitta ett sätt att äta som fungerar för mig hela tiden. Du måste hitta det som fungerar för dig och vi är alla olika. 

Jag började med att fundera på vad jag mår bra av och vad jag inte mår bra av. Vad jag gillar och vad jag inte gillar. Vad jag inte vill leva utan och om det finns något som jag kan avstå helt. Vad som passar i mitt liv till det jobb och arbetstider jag har. Så här ser i alla fall mitt normala förhållande till mat ut :)

• Det viktigaste är att vikten är inte viktig, utan hur jag mår, hur det känns i magen, i kroppen och att det finns ork till träning. 
• Jag äter frukost, lunch och middag nu mera. Förut hoppade jag nästan alltid över lunchen för att sen vara så hungrig innan middagen var klar att jag små åt något eller vräkte i mig middagen och låg sen som en boaorm och jäste, orkade inte röra mig knappt. 
• Aldrig mer någon svält! Att gå hungrig fungerar kanske ett kort tag men inte hela livet. 
• Inga förbud. Om man förbjuder massa saker i livet så får man ofta ångest om man skulle bli sugen på just det och speciellt om man faller för frestelsen. Så jag har inget som är förbjudet men jag dricker inte kcal med undantag för vin som jag dricker ibland. Annars dricker jag vatten. Detta är som sagt mitt val om man dricka är det bästa man vet här i livet ska du inte välja att "förbjuda" det. 
• Mat är bränsle om jag äter näringsrik och bra mat till 80%. 

På det här sättet har jag nu alltså nått andra mål som att träningen går bra och jag mår bra. Smalare nej men mycket lyckligare som människa. Mental träning är a och o. Vågar du inte gå på badstranden med den kropp du har kanske du ska börja där innan du bantar. För ofta sitter det i huvudet och inte på magen eller rumpan. 

Så slutade jag att banta och började leva det liv jag vill leva som den jag är med både fel, brister och för mycket fett på kroppen men med en jäkla ork och kondition!