Foten, farmor och Halloween

Del 2 får vänta lite, bloggen behöver ett vanligt inte så djupt inlägg. 

Jag börjar må riktigt bra igen. Saknar min träning så fruktansvärt mycket bara.

Tog en promenad på lördag morgon och det var hur underbart som helst men jag fick så klart ont i foten. Nu ska jag till sjukgymnasten snart så får vi se vad dom säger. 

I fredag var vi till farmor, snälla goa farmor. Som jag skrivit förut är hon inte min farmor utan barnens men hon betyder så mycket för mig. 

Hos henne är alltid allt som det brukar, tiden står stilla hon kramar om och är så varm. Hon är gammaldags men så är hon också 85 år men man kan ändå prata om allt möjligt och är helt fri från att döma någon, hon är så ärlig och hjärtlig.  

Eftersom det var Allhelgonahelg så var vi till Magnus grav på vägen hem och tände ljus. Det blev fint.  

Linnéa hade bråttom när vi kom hem, hennes kompisar väntade. Jag hade lovat att sminka alla tre tjejerna och för de skulle ut och gå bus eller godis. 

Detta med Halloween en högtid som jag tycker behövs i höstmörkret men som jag tycker är så olyckligt att vi i Sverige firare samtidigt som allhelgonahelgen.  

I vår familj blir den en blandning, det blir ljus på graven och spöken. 

Även Stålmannen KAN bryta benet om han kraschlandar, del 1

Att bli vän med sig själv och veta vem man är, ska det behöva ta nästan 40 år? 

Del 1

Idag ska jag sitta stilla, så stilla jag kan. Jag ska inte lyfta en enda sak! Jag ska inte ens gå på promenad. Jag ska ta med mig ett sittunderlägg och en kopp kaffe, sätta mig ute i höstsolen och lyssna på min bok. Jag blödde mycket igår så mycket att jag fick sätta på mig en binda. Det låter kanske inte så farligt men har man ingen livmoder att blöda från så ska man INTE blöda som vid mens. Rädd, orolig och liten ringde jag gyn igår kväll som beordrade mig att ligga och vila. Det är alltså inte så att operationssåren kan gå upp om man lyfter, utan det går upp när man lyfter. Två skilda saker som i mina öron verkligen blir två olika saker. För jag har nämligen en tro på att jag är odödlig. Jag tror att jag är stålmannen som klarar allt. Jag är envis som synden, vilket  en av mina absolut starkaste och bästa sidor, jag ger aldrig upp men envisheten är också min absolut svagaste punkt. Den som ibland får mig att vissa gånger till och med vara självdestruktiv.  

Det är två ganska lika meningarna

Du ska inte lyfta för operationssåret kan gå upp
Du ska inte lyfta för då går operationssåret upp

Men det är stor skillnad i mina öron eller i min ADHD hjärna. Den första meningen betyder att jag kan komma undan, det behöver inte gälla mig. Det är ett lotteri, en randomisering, jag kan klara mig. Det kan gå bra och alltså kan jag prova att lyfta väskorna upp och ner från tåget för det kommer nog gå bra. Jag är ju stark och frisk. Min kropp sviker mig inte! 

Den andra meningen är fakta. Fakta ifråga sätter jag sällan. Det är så bara. Jag hade möjligen frågat efter exakta slut tiden för det men jag skulle aldrig ifråga sätta det, eller prova att lyfta. Raka klara besked: du ska och konsekvensen blir. Så funkar jag, då gör jag som jag blir tillsagt, då fattar min hjärna att det är allvar. 

Jag är förmodligen rubbad på något sätt. Jag upptäcker gång på gång att jag inte är odödlig, ändå chansar jag. Kastar mig ut för ett stup och flaxar så armarna glöder. I fallet tänker jag nähä jag kunde inte flyga. När jag kraschlandar i marken bröt visst även stålmannen benet. Ingen sa till mig att jag inte kunde flyga och att jag kommer bryta benet. Utan de sa man kan bryta benet om man försöker flyga alltså skulle det inte hända mig, jag kan klara mig undan. Jag har en galen övertro på att jag inte ska drabbas av saker att min kropp kommer hålla, kommer funka hur mycket skit jag ändå utsätter den för. 

Fast egentligen tror jag inte att jag är en över människa. Det är bara de kraven jag har på mig själv. Att jag ska klara allt, precis allt ska jag fixa och svag är något fult. Har jag bestämt mig för att springa 1 mil så gör jag det. Att det sen gör ont så att tårarna rinner får man stå ut med. Att det skulle vara skadligt för kroppen... nänä motion är bra och du är en latmask om du ger upp. Hjärnspöket peppar mig så jag aldrig ger upp och de gånger jag gjort det för att smärtan kanske inte går att stå ut med så hackar han på mig om hur jävla dålig jag är. Jag tycker däremot inte att någon annan är dålig som lyssnar på sin kropp och säger i från. Jag ser dessa människor med stor respekt och tänker vad härligt det måste vara att ta hand om sig själv så. Att jag inte få ge upp för att jag är lat betyder alltså inte att jag tycker alla som ger upp är lata. Det är en jätte stor skillnad. De gav upp för att de hade ont på riktigt, mitt onda är bara inbillning ju. Jag tycke inte att en enda människa i världen behöver vara stark utan det är bara det kravet jag har på mig själv. Jag har tre kroniska sjukdomar som jag måste sänka kraven inför, inte höja kraven ytterligare men jag har allt för länge gjort precis så ökat farten uppför när det går extra tungt. Det här är så svårt att tänka om i, jag har lärt mig någon gång att det är själviskt att tänka på sig själv. Att vara rädd som sig själv skulle vara en egoistisk handling. Jag har också lärt mig att gnälla är synd och någonstans fick jag för mig att jag inbillade mig saker.  

Som varför man ska börja med astma medicin i mars innan alla pollen kommer. Jag har inte astma i alla fall inte i mars och det var nog inbillning förra året. Jag tror aldrig på att jag har astma förrän jag inte kan andas, förrän jag är så tät att endast Betapred och Ventolin funkar, inte förrän jag är på sjukhuset och får hjälp att andas fattar jag. Jo Pillan du har faktiskt Astma. Du får inte låta det gå så här långt säger doktorn, skriver ut penicillin och skakar på huvudet. Du har lunginflammation igen, för varje gång kan dina lungor skadas. Dom KAN alltså, behöver de inte göra det och alltså behöver det inte gälla mig! 

Idag kan jag nog skriva hur mycket som helst och det tänker jag göra. Jag känner mig så närvarande i skrivandet just nu. Kanske för att jag inte kan göra så mycket annat. Jag måste sitta här måste vila, måste bara vara. Jag måste tänka eller jag tänker alltid för mycket och alltid för många tankar på en gång. Det finns ingen sortering på något, det är inte bara mina saker det är stök på även mina tankar är stökiga för det mesta. Fast jag försöker lära mig saker, lära mig saker om mig själv. Växa och bli vuxen någon gång och bli JAG. Skita i vad man bör och ska utan bara acceptera att det här, det är jag. Jag ska också i det lära mig att vara rädd om mig och att få vara svag. Få be om hjälp och ta hjälp. 

Jag pratade med min Lizette igår, hon kände sig lite nere utan att veta varför. Jag tycker själv att jag faktiskt har något att förmedla till andra om just detta. Jag tycker själv att jag kommit så långt. Nedstämdhet är den där jävla sinnesstämningen som ibland bara drar en neråt, långt ner i avgrunden. Där nere på djupet sitter jag och funderar på vad som är fel. Jag har ju det så bra, varför kan jag inte bara vara lycklig och glädjas åt allt underbart i livet. För det är fantastiskt mitt liv och det tycker jag på riktig att det är och jag är så lycklig med allt faktiskt. Så varför är jag där nere? Då börjar dessa analyser för att hitta felet. Nu har jag hittat det och det är så befriande för nu vet jag vad det är. Jag hittade det inte i mina analyser, hade jag fortsatt med dem hade jag förstört mitt liv och min lycka. Det var mer så att jag kom till insikt  och då snubblade jag på svaret. Det finns inget fel! Så enkelt är det, det finns inget fel. Felet är att jag är helt normal, vi har våra upps and downs. De är en del av livet. Det beror inte på något och det beror på allt. Det har varit mycket, man är trött, något kommer efter man har inte bearbetat det nog. Du kan inte skydda dig, de kommer bara och det du kan göra är att acceptera att du har dem. Vara extra snäll mot dig själv när du genom går dem. För de går över, sätt dig mitt i nedstämdheten i mysbrallor ta en kopp te, krama barnen extra mycket. Gå ut i skogen om du vill, åk på en resa som du vill just när du mår så där skit. Unna dig bra mat och rör på dig, få frisk luft, måla, lyssna på musik allt som gör att just du får energi. Undvik personer som drar ner dig. Jag har några såna som ändå är mina vänner och som jag vill ha i mitt liv. Men inte när jag är nere för då har jag inget att ge och låter jag då någon ändå sno det lilla som finns kommer jag ännu längre ner. Det är inte av elakhet jag inte orkar med en del utan att jag måste tänka på mig och de som är viktigast för mig, mina barnen. Alla dessa stora insikter i vem jag är och vad JAG behöver har fått mig att bli jag och att tycka om mig själv. 

Mat, tåg och hotellhelg

Jag var trött igår, helt dödstrött efter en fantastiskt rolig helg tillsammans med min man och hans arbetskompisar i Skien. Det firade 25 år och bjöd sina anställda på en resa med två hotell övernattningar och massa god mat. Kvällen innan vi skulle åka hämtade vi hem grisköttet som vi hade beställt. 

Så här se kotletter från ekologisk gris ut! Tänk på det om du står i en butik med sjukt billig, GRÅ, Dansk fläskfilé. Griskött är inte grått utan röd/rosa det luktar heller inte illa.

Jag vilade igår gick hela dagen omkring och myste i min Teletubbiesdräkt. Det är så skönt. Barnen har lov och dagar när man bara kan vara och inte har en massa krav är inte så många. Jag kallar dem tåkdagar när inget är planerat och man alltså inte har något att göra. Men de är viktiga det måste finnas tråkdagar i mitt liv annars skulle jag inte orka.

Jag behöver dem för att ladda batterierna, en härlig promenad hade också varit bra men jag har ont i magen och blöder lite efter operationen. Så nu måste jag verkligen ta det lugnt. Jag började blöda i söndagskväll efter tågresan hem från Oslo. Den blev allt annat än jag tänkt mig men det stora misstaget var ju att dra med sig en stor resväska för vem skulle lyfta den åt mig när jag var själv på tåget? När sen de skulle få in en barnvagn i den tågvagn jag satt var någon så snäll och lade upp just min väska på hatthyllan i tåget. Hur skulle jag få ner den? Be om hjälp är inte min grej så jag lyfte och kände att den var för tung, kände i magen att det här inte var bra. 
Tågresan hem var dess utom den värsta jag varit med om. På banan mellan Oslo och Konsvinger var det elfel så det var ersättningsbussar där. Micke var snäll och skjutsade mig till Konsvinger. Där klev jag på tåget och fick sitta och vänta i nästan två timmar, innan tåget gick 4 mil till Charlottenberg. Sen stod vi stilla igen. Vi fick information om att här skulle vi bli stående länge det låg träd över ledningar och räls. Vad är då länge? En, två, tre eller kanske 4 timmar, minst två fick jag till svar och jag började fundera på om jag skulle försöka ta mig hem på annat sätt. Jag började också bli hungrig men maten i Bistorvagnen var slut efter 4 timmars väntan för jag var inte den enda som var hungrig.  

Detta blev min middag, ni som vet att jag inte kan äta vetemjöl och socker förstår också hur katastrofal denna måltid var för min mage. 

Till slut fick jag lift med två killar som skulle till Karlstad som hade ordnat skjuts dit. Lizette hämtade där. Klockan 00:20 låg jag i min säng. Jag var 5 timmar senare hemma än jag planerat. 

Lillbus var vaken och hade längtat efter sin mamma och jag hade längtat efter mina troll jag också. Det är alltid så tråkigt just när man ska åka hem om man varit borta. Jag längtar så sjukt mycket efter dem att det nästan gör ont i hjärtat så när jag satt strandad i Charlottenberg var jag nära till tårar ett tag. Jag kände mig väldigt liten på jorden faktiskt i en situation jag inte själv kunde ta mig ur. fast jag kom ju hem tillslut och fick krama mina älskade små troll massor! 

Helgen i Skien var dock väldigt bra och trevlig. 

 

Fint hotell och god mat. PA som företaget heter som Micke jobbar på hade verkligen kostat på stort. Vi fick en varsin jacka av dem. 

Vädret var toppen och Skien var en väldigt vacker stad. 

Vi fick så mycket mat och så ofta att man inte behövde vara hungrig, Det blev nästan för mycket till och med. 

Kyrkan i Skien

Tårta 

Fixa sig så snygg man kan inför kvällen. 

Siri och jag. En av de få som jag känner lite gran i alla fall och det är skönt att prata med någon på riktigt. 

Jag har inte svårt att vara social men ju äldre jag blir ju mer känner jag att det här med mingel i hotellfoajén under intaget av ett glas champagne inte är min grej. Jag gillar champagne men kallprat har jag liksom nog av på mitt jobb. Jag har heller inget svårt att komma på saker att prata om folk verkligen älskar när man frågar saker och de får prata om sig själva. Det är ett säkert tips om du vill att folk ska gilla dig, fråga frågor om dem och verka intresserad. Att du själv inte får ut något av det spelar ju inte så stor roll om det är gillad man har som mål att bli. Nu har jag sällan det målet längre, jag har blivit lite mer självisk vill få ut någon av en relation jag också. Jag har alltid varit en givare och haft allt för många människor i mitt liv som utnyttjat just det. Märker så väl att jag är vuxen nog att vara tyst, inte längre tycka att allt ligger hos mig. Jag behöver inte pladdra på för att få folk att känna sig bekväma det är inte mitt fel att det är pinsamt tyst ibland. Andra människor har också ansvar har jag kommit på. Det är så skönt att ha kommit hit att inte bry sig längre. Att ha trevlig och njuta av mat och bara vara utan att undra vad andra tycker om mig. För det gör att jag verkligen njuter och tar vara på mina egna upplevelser. Nu vet jag att det låter flummigt det jag skriver men jag tror att det finns de som känner igen sig.

Nej nu ska jag ta en dusch och försöka fixa till mig. Jag går fortfarande i teletabbiesdräkten. Lizette hämtar mig strax jag ska med henne till vårdcentralen. Man blir aldrig förstor för att vilja ha "mamma" med till doktorn. :)

En vecka, hälsporre och eccoskor

Jag gick 3 km i måndags och passade på att fotografera vår natur. Jag tycker hösten är så vacker. 

Jag gillar att hitta motiv som inte längre har sommarens charm. Det är något stillsamt över naturen just nu som om den lägger sig till ro och vila. Det känns lugnt, som om den inte längre har bråttom.

Kan man verkligen skriva om vad som helst på en blogg, jag funderar på om JAG verkligen vinner något på att lämna ut mig på det sätt som jag gör? Det är ju det jag gjort hela tiden, det är ju det som är MIN blogg. Så skulle jag sluta skriva från hjärtat och hur jag känner för saker och ting så vore det ju inte min blogg längre. Om det bara handlade om ytliga saker. Jag skriver om allt och det har jag ju alltid gjort allt från min shopping lycka och mina I-landsproblem till mer allvarliga sakerna omkring mig som sorgen, sjukdomar och diagnoser. Jag skiter ju faktiskt i om någon tycker att jag borde tänka på min integritet och inte lämna ut att jag opererat bort min livmoder till exempel.

Fast så tänker jag så här. När jag började fundera på att göra operationen så var det just såna bloggar och sidor jag letade efter såna so handlade om känslor. Fakta om hur operationen går till fanns det hur mycket som helst om men hur man mår känslomässigt och fysiskt efteråt det hittade jag inte så mycket om. Jag hade massa frågor som kunde få svar på fakta sidorna men som jag ändå skulle velat läsa från en riktig person. Var gör det ont, vad är jobbigt, påverkas du hormonellt, hur funkar sexlivet efteråt? Frågor som har svar på alla fakta sidor men som jag skulle vilja veta från kvinnor som gjort operationen själv.

Det är så jag tänker med min blogg att jag ska våga skriva om allt möjligt även sånt som en del tycker att man borde hålla för sig själv.   

Idag har det gått en vecka sen min operation och jag har verkligen fått må mycket bättre än jag vågat hoppas på. Jag har inte haft så ont heller. Det svåraste är att komma ihåg att jag inte får lyfta, var precis på väg att lyfta min Linnéa för att ge henne en kram i morse som jag brukar. Det var i sista stund jag kom på att 40 kg Linnéa troligen inte är helt lämpligt att lyfta. Jag tror jag känner av lite hormoner nu. Jag känner mig lite nedstämd och trött. Jag skulle haft mens om några dagar men jag tror också att operationen i säg påverkar hormonspelet i kroppen det är ju ändå en stor del som man tagit bort. Så just nu känns det skönt att jag faktiskt inte behöver gå till jobbet utan kan sitta här och bara ta det lugnt.

Vi har flackat runt de senaste dagarna Micke och jag. Jag har varit med honom som shoppingsällskap när han tittade på golfgrejer. Den dagen blev jag bjuden på lunch och fick en skidjacka och handskar av min man

Det går bra för vissa ser ni :)

Igår hade jag tid hos ortopeden i Karlstad som tittade på min fot och mitt finger. Foten var precis det jag trodde, hälsporre :( de skickar in remiss till sjukgymnasten här i Storfors. Knölen på fingret är ett resultat av min ledsjukdom och går inte att göra så mycket åt mer än att steloperera men så ont har jag inte. Där emot så får jag även en remiss till röntgen för att man ska kolla upp om jag har några förändringar i händernas skelett. Nu tror jag inte att jag har det men det är bra att de kollar upp det för om det skulle vara så behöver jag andra mediciner som förhindrar nedbrytningen. Reumatiska sjukdomar är verkligen konstiga. Det är kroppens eget immunförsvar som får fnatt och börjar bryta ner leder, muskler och i allvarliga fall även stora viktiga organ som hjärtat mm. Det är inte vanligt men förekommer vid aggressiv form av RA

Micke tog ledig den här veckan för att hjälpa mig och det är inte bara jag som njuter av att ha honom hemma. 

Läxläsning pågår :) Nu när Micke är hemma så passade vi också på att åka till stan och äta lunch med Jesper. 

Jag älskar sushi och jag har längtat så länge efter det. Så det var på tiden!

Efter lunchen åkte vi ner till Magnus grav med blommar. 

Känns så futtit att det enda man kan göra är att tända ljus och sätta blommor. Fast det känns ändå bra att man kan göra något. 

Till helgen ska Micke och jag på kryssning med hans jobb. Firman firar 25 år. Det är lunch och middagar med klädkod och allt. Det känns väldigt lyxigt allt ihop. Igår köpte jag en långklänning en figur nära på mig?
Den är glittrig men det syns inte på bilden
Jag måste bara vänja mig mig tror jag. Känns lite ovant när man är van att dölja fluffet med en ännu fluffigare klänning så man ser ut som ett cirkustält. Man tror i sin enfald att om man har lager på lager med fluff så kommer folk att tro att den personen under fluffet är pinnsmal :) 

Skor fick jag lov att köpa också, jag som bara 40 par sen innan har med min hälsporre också 39 par som är helt obrukbara i princip. Pumps med höga klackar och ännu högre stövlar med klack. 

Kan alltså från och med nu kalla mig för tant på riktigt. För nu äger jag ett par ecco skor men specialdämping i klacken för bästa tänkbara bekvämlighet. Jag fick inte bara köpa mig dessa skor utan även ett par promenadskor som är fotriktiga för mitt problem...... det är billigt att ha hälsporre må jag säga! 

Tredje dagen, hobby och en liten promenad

Det har hunnit gå tre dagar sen min operation och jag känner mig väldigt mycket piggare än jag hade väntat mig. Självklart har jag ont men är förvånansvärt rörlig. Det jag däremot känner väldigt starkt är att detta kommer bli jobbigt på ett annat sätt, jag är rädd att jag kommer dö av tristess faktiskt!

Micke vet hur man muntrar upp sin fru och kom hem med blommor, choklad och Macadamiasnötter igår. 

Jag måste skaffa mig en hobby, mamma tyckte jag skulle brodera eller något men ärligt talat sånt där pill är inget för mig. Jag saknar både tålamod och finmotorik för att få det att funka. För mig är det liksom mer rejäla tag mer hammare och spik liksom och det ligger inte för mig att vila heller riktigt. Jag vet att jag måste och det är svårt.  

Det vore ju ingen konst om man var lika slö som katten. Hon rör sig inte mer än nödvändigt liksom.

Blogga kan jag ju göra i alla fall. Det är ju en lugn och stillsamma hobby så jag får passa på att skriva en massa. Men om man bara sitter här framför datorn så händer det ju heller inte så mycket att kunna skriva om. Nej men fy vad negativ jag är nu då!

Jag tog mig en promenad, den var inte lång, det gick inte fort men det var så jäkla skönt att få lite friskluft. 

Jag måste blivit galen på riktigt faktiskt 

Men nu finns det ingen återvändo nu har jag anmält mig. 4½ mil på skidor, jag som knappt kan åka skidor. 

Jag startade i och för sig en inofficiell skidklubb förra året, vi är bara två medlemmar än. Klubben heter skidhumlorna. Ni vet humlor kan inte flyga enligt vetenskapen men det skiter humlan i och flyger än då. Jag kan inte åka skidor men åker ändå.. ja ni förstår tänket! Det kommer bli tufft, för även om det kommer snö så kommer jag ju inte kunna börja träna förrän jag är ihop läkt i magen. Ju mer jag tänker på detta nu får jag nästan panik... VAD HAR JAG GETT MIG IN PÅ???? 

Operation, familj och träning

Nej jag kanske inte ser så pigg ut här

och det stämmer för det är jag inte heller. Efter ganska lång väntan är den nu gjord min operation. Nej det är ingen skönhetsoperation och ingen viktminskningsoperation heller.

Jag har tagit bort min livmoder eller jag har inte tagit bort den, jag fick tack och lov sova medan läkarna gjorde det men det var mitt beslut. Jag har varit klar över att jag inte ska ha fler barn sen jag fick Linnéa. Beslutet att ta hela livmodern är fattat i samråd med läkarna som precis som jag tyckte att det faktum att jag av och till drabbas av anemi pga kraftiga blödningar och att de på ultraljud hittade flera ganska stora dock ofarlig cystor men som gjort ont ibland räckte för att jag skulle få sterilisera mig på det här lite mer omfattande sättet. Äggstockarna är kvar som vilket gör att jag inte hamnar i klimakteriet.

Micke och jag har inga gemensamma barn ändå var det inget svårt beslut. Vi har varit så överens om att det 6 barn vi har sammanlagt är vårt gemensamma ansvar och våra. Blodsbanden är inte vad som gör en familj, inte för oss i alla fall! 

Min familj vi 8 

Jag känner mig fortfarande ganska omtöcknad efter operationen men är på rätt väg. Jag har inte så ont men jag är inte uppe och dansar på borden heller precis. Jag ska dock så fort som möjligt komma tillbaka och börja gå på promenader men träningen kommer ligga nere ett tag nu tills jag läkt.

Jag har helt glömt bort att berätta att jag ska cykla halvvättern nästa år. 

Pappa fixade allt med anmälan medan vi var på Zakyntos. Detta ser jag fram mot och ser fram mot att kunna springa igen sen vilket jag verkligen hoppas kunna göra.

För ett tag sen skrev jag om mål och syfte med min träning och det är allt för lätt att tappa syftet att dras med mot någon annans mål och glömma att jag tränar för min egen skull. För att orka med mitt liv och min vardag. Det handlar inte om att springa 5 km under 30 minuter och att plåga sig för att nå dit utan det handlar om att nå dit på ett hållbart sätt. Träningen handlar om att vara frisk och orka. Som när sköterskan på uppvakningsavdelingen som försten kände igen mig från den tiden Louise var sjuk och sövdes ofta frågade mig om jag var vältränad för att jag hade så låg puls och jag med ett leende från min dimmiga värld kunde svara att jag faktiskt är det. Innan när jag rökte och inte tränade hade jag en vilopuls på 80 och nu har jag 50 dock ännu lite lägre när jag var på uppvacket men då var jag ju full i smärtlindring och lugnande. Man tränar för livet och det ska jag aldrig glömma igen. Jag ska inte slita ut mig och få skador av min träning. Jag tränar för att bli frisk och stark.

Fast nu ska jag inte tänka så mycket på träning först ska jag vila det är trotts allt en ganska stor operation jag precis gått igenom. 

Utmattning, ADHD och att bli hel igen

Äntligen känner jag mig en gnutta piggare. Jag verkligen hatar att känna mig nere och problemet är ju att när man är nere går det ju inte bara att säga att nu jäklar blir du glad igen. Jag är dock fortfarande väldigt trött och huvudvärken vill inte släppa. 

Jag vet att det måste vara något fel på mig, jag gör alltid så här! Jag kör på i 180 tills jag kraschar rakt in i väggen och sen blir jag liggande där nedanför i en hög och tänker, va fan hände? Helt plötsligt orkar jag inte ens att resa mig upp. Så från att enda dagen fixat 100 saker, blir det plötsligt ett helt företag att ta sig ur sängen. Varje gång har jag heller aldrig sett att jag är på väg rakt mot väggen igen. Jag kör på med förbundna ögon och kraschar rakt in i den i 180. 
PANG!!!
Hela jag går sönder och det blir massa skärvor som inte går att få ihop på en gång och lika förvånad står jag där och kollar på skärvorna och tänker hur blir det så här igen? Jag tror att jag lärde mig något förra gången men det gjorde jag tydligen inte. Efter att jag kraschat så totalt och brutalt som jag gjort nu har jag inget val än att vila. Det går inte att göra något annat för kroppen funkar inte. Det blir fysiskt omöjligt som detta med mina migränanfall, yrseln, att få psoriasis över hela kroppen, på utsidan eller insidan. Den här gången har jag sluppit att få huden helt full. Det sitter på insidan istället, i mina leder så kroppen gör ont. Det är inte roligt att se ut som en prickigkorv av psoriasisen så jag är tacksam att jag slipper utslagen i huden men när jag har dem så syns det i alla fall på utsidan att jag inte mår bra och det gör det inte nu och det är svårt till och med för mig själv att inse att det är stopp nu.  

Jag ringde vårdcentralen i torsdags och fick en tid hos psykologen på en gång. Det har hänt mycket i mitt liv och jag har gått genom några väldigt tunga saker och jag vet att jag är stark. Jag är väldigt stark och jag har tvingats klara av fler saker i mitt inte ens 40 åriga liv som många inte ens behöver göra på hela sin livstid. Jag har dock svårt att tillåta mig vara svag att falla, att inte orka och kanske behöva be om hjälp. En anledning till att jag så brutalt kraschar i den där väggen är att jag jämför mig med andra och då inte tillåter mig själv att vila för att jag inte tycker mig har rätt att vara trött. 

En sån sak är att jag jobbar halvtid. Många andra jobbar faktiskt dubbelt så mycket som mig tänker jag och så matas man lite med ord från andra som skulle hinna så mycket om de jobbade som jag. Ja det är ju sant fast det är en stor skillnad oftast. Jag har 4 barn 100% av min tid. Jag är inte varannan vecka förälder som självklart är jobbigt och påfrestande på sitt vis. Jag är också ensam med dessa barn, hus och hem 5 dagar i veckan. 3 barn har också diagnos (även om det inte alla har det på pappret än). Ja det är självklart självvalt att jag är själv på veckorna men de betyder ju inte att jag inte har rätt att känna att det är påfrestande. Nu blir detta som ett försvarstal och den jag försvarar mig mot är mig själv som inte förstår att även om det finns människor som har det jobbigare och mer omkring sig i sitt liv så blir inte jag piggare av det. Att andra kan och orkar har ju inget med mig och min ork att göra! Jag kan inte springa Maraton bara för att det finns kvinnor som har 6 barn och är 10 år äldre än mig som klarar det. För hennes prestation kan inspirera mig men inte få mig att springa bättre eller snabbare och den gör mig definitivt inte mindre trött! 

Jag fick en uppgift när jag var hos psykologen, jag ska fundera ut vad jag vill ha hjälp med. Jag vill ha en ADHD utredning på mig själv. Jag har nästan hela diagnosen redan, den fick jag när jag var 11 år hos en specialist i Göteborg. 

• Dyslexi
• Koncentrationssvårigheter
• Uppmärksamhetsstöring
• Motoriska koordinationssvårgheter. 

och när Gustav fick diagnosen ADD och vi och skolan beslutade att vi skulle kontakta BUP för att Linnéa har svårt att klara skolan så blev bilden allt klarare. Någon har de fått sin problem från och Linnéa är precis som jag var. Hyperaktiv, vild, slarvig, glömsk, förvirrad, kan inte koncentrera sig, kan inte lyssna, har inte inte koll på kroppen. Helt fast i olika ämnen, super intresserad av vissa saker och kan dem till 200%. Hon har också nästan identiska intresseområden som mig fast det kanske inte har med någon funktionsnedsättning att göra utan kanske mer det sociala arvet. Om jag ändå vet så väl att jag kommer få diagnosen så vad har det för betydelse? Jo kanske för att få en insikt och kanske även få hjälp med den här virvelvinden av tankar som snurrar och som jag aldrig får struktur på. Kanske få hjälp med att kunna genomföra alla bra tankar som jag har. För jag är verkligen specialist och superbra på att hjälpa andra med tankemönster och hur de ska bygga sin självkänsla och sortera och prioritera och jag vet hur jag ska göra också men kan inte genomföra det. För jag får ingen struktur hur jag ska börja eller vart. Allt ligger som en geggig hög med bra information och konkreta exempel men jag orkar inte ta in dem för att jag inte kan sortera ut.

Lite annat nu :)

I julklapp förra året fick Louise en biljett till ett av sina favorit band Asking Alexandria och nu var det dags. En senare tillköpt V.I.P-biljett gjorde att de dessutom fick träffa bandet. 

Här är de Louise, Wez, Kimberly och bandet. 
Konserten var i Göteborg så vi tog tåget ner på lördag förmiddag. Det tråkiga var att jag hade huvudvärk hela tiden men jag försökte att bort se från den och ha trevlig i alla fall. 

Vi hade väldigt trevlig, medan barnen var på konserten umgicks Kimberlys mamma och jag. Vi strosade runt i Göteborg och pratade om allt möjligt

Tog ett glad vin, åt gott

Gick ner till hamnen

Jag gillar Göteborg, skulle jag tvingas bo en stad skulle jag välja Göteborg. Jag bodde där när jag läste programmering men fann ganska snart ut att stadsliv inte är något för mig. Sen älskar jag att åka en helg och ta del av allt utbud som vi inte har här. 

Shock finns inte här och Lollo var som i himlen!

Jag hittade en helt fantastisk kjol åt min Linnéa och hon blev precis så glad som jag hade trott en gul ballerinakjol med svart spets med dödskallar på över. 

Den var det självklara valet till skolan idag, visst är den kul? För min egen del blev det inte mycket till shopping för tiden var knapp och jag har alltid beslutsångest och då kan valet att inte shoppa något alls faktiskt kännas väldigt lugnande även om Micke skickat med min extra pengar att shoppa för. 

Förra måndagen när jag skrev hade jag bestämt mig för att jag skulle jobba mina dagar den kommande veckan och sen försöka ta det lugn och bara göra det jag måste. 

Förra måndagen rökte jag Harren som Micke fiskat, den blev jätte bra fast jag var väldigt nervös över hur det skulle smaka. 

Jag älskar det vackra med hösten och jag tog en lång långsam promenad. 

Jag har redan lyssnad på en massa ljudböcker. Jag rekommendera verkligen Storytel.

  
Jag fick upp lite nya gardiner i köket också. Pyssel i hemmet på en lagom nivå. 

Jag känner mig så sårbar just nu, så liten och försvagad. Osäker på väldigt många saker men också väldigt säker på en del andra saker. Jag är fullt besluten att jag ska sluta trampa på mig själv och sluta jämföra mig med andra även jag har rätt att vila och det är bara jag själv som hindrar mig. 

Jag kommer bli stark igen, men först ska jag vila och limma ihop alla skärvor en efter en. Jag kommer hitta min väg igen men jag behöver nog hjälp att bli hel igen.  

Tankar, trötthet och ännu mer tankar

Ja ha, så har barnen precis gått till skolan och det är tyst så tyst att jag kan höra klockorna ticka. Själv är jag bättre i mitt huvud och hela helgen har jag vilat, vilat och tänkt. Micke har varit till Glomma och fiskat Harr så jag har inte bara vilat jag har varit ensam också eller barnen har ju varit hemma så helt ensam har jag ju inte varit. Jag har som sagt tänkt den här helgen, just tänka är något jag är bra på, alldeles för bra på faktiskt. Jag ältar saker och det händer allt för ofta att jag inte kommer någonstans och då måste man bara sluta tänka på just den saken. 

Fast hur gör man för att sluta tänka på något som etsar sig fast. Jag har har provat på allt, visualisera en stoppskylt, maindfulness men vissa saker släpper bara inte taget. Då behöver jag avledning en sån avledning är att gå och jobba. Jag behöver tid att tänka men bara lagom mycket tid. Har jag för mycket tid så börjar ältandet. Doktorn sa att jag skulle vara hemma en vecka men igår gick jag till jobbet. Jag måste få chans att tänka på något annat.  Vissa av de saker som virvlar i mitt huvud finns bara där när det får för mycket tid. Det är okej att tänka om man kommer fram till något men att älta det gamla det du inte kan förändra tror jag inte man vinner på. 

Det jag kommit fram till i helgen är att ha en träningens vila. Jag har tänkt att nollställa kroppen. Börja om från början helt enkelt. Jag älskar att träna och det får mig att må bra. Jag blir lycklig av att löpträna även om det är svårt att förstå kanske. Nu ska jag ge kroppen tid att återhämta sig och bli frisk innan jag kör på. Jag älskar att promenera det är så himla skönt, jag kan gå i flera timmar. Ja inte just nu när jag har ont i foten men jag kan gå en timma som det ser ut nu och det ska jag inte lägga ner.


Hösten är ju så vacker.

Psykisk obalans kallas det och jag mår skit ibland som just nu. Jag vet att det går upp och ner jag vet att det blir bra igen. Måste bara vila och inte köra på så jävla hårt hela tiden. Ibland försöker jag hittat ett schema som talar om för mig hur jag ska leva. Hur jag ska tycka och tänka så jag inte behöver fundera ut det själv.

Egentligen vet jag att jag blir så här när det blir höst nu har det kommit mycket tidigare i år än vanligt men å andra sidan hade jag inte så mycket av det förra året. 
Jag är lyckligaste i världen, jag har världens bästa barn. En man jag älskar och som älskar mig. Ett roligt jobb, ett tryggt hem och fina vänner. Det är inte det att det inte är bra nog för det är det verkligen men nedstämdheten kommer ändå ibland och då måste de få göra det, utan att jag febrilt liter efter orsaker. För det har förmodligen inte med mitt liv nu att göra ens utan en tid som varit och något som gjort sår och hål i min själ.    

Var snäll mot sig själv när man är lite nere. Köpt en blomma till mig själv.

Nu när jag är i mer behov än någonsin av vila så bestämde jag mig för att prova på Storytel  i 14 dagar gratis.  

Men redan efter en dag var jag frälst. Så enkelt och lätt. Inga filer som ska flyttas och konverteras. Bara ladda ner och lyssna. 

Foten är ju inte helt bra och vist känner jag lite när jag gå men om jag går långsamt går det faktiskt ganska bra och med ljudbok i öronen går jag sakta. Jag märker att jag till och med stannar om det är för spännande. Såg förmodligen helt knäpp i när jag idag till och med stannade och hukad mig lite. 

Det är skönt att få ta det lugnt för jag är så trött så himla trött.