Pepparkakor, julbord och födelsedag

Jag vaknade av något konstigt ljud i morse, det lät som om någon bankade på dörren. Så bankade det igen och min yrvakenhet uppfattade jag tillslut att det verkligen var någon som bankade. Helt yrvaken sprang jag ner i nattlinnet och fick upp dörren. Det var hantverkarna som var här i exakt rätt tid, vilket man inte är så van vid när det gäller hantverkare precis men en guldstjärna till dem. Micke ska nu äntligen få den nya garageporten på plats 

Jag blir lite stressad över att min kropp och jag fortfarande inte är helt överens om hur mycket jag ska träna. Den gör ont och vill inte alls så mycket som jag. Jag vet att jag måste hitta en medelväg för att både hålla och komma framåt. Jag önskar mig snö så jag kan åka skidor men december har verkligen blivit en höstmånad nu för tiden. 
45 minuter på cykeln inne är verkligen sjukt tråkigt men också väldigt bra träning. Nu har jag haft ont i rumpan sen dess men idag ska det bli träning av i alla fall. Jag får nog köra styrka idag för svanskotan vill fortfarande inte att jag cyklar. 

Linnéa och jag har bakat pepparkakor. 
Med åren har jag lärt mig en massa saker. Som att baka pepparkakor på barnens villkor. Jag har alltid en förmåga att skapa en vision om hur det ska vara och sen nästan tvingar jag barnen att vara med och baka och många pepparkakor ska det bli. Det jag gjorde annorlunda i år var att jag frågade vilka som ville och de andra behövde inte vara med. Vi bakade några pepparkakor eller så många som Linnéa hade tålamod till. Det blev bara 20 stycken men vi hade trevlig under tiden! Det är så himla lätt att utgå från en vision om hur fint och stämningsfullt allt ska vara och sen blir det skit av allt och man blir besviken. 

Har man som jag barn med både Asperger/ADD/ADHD så blir det oftast inte som man har tänkt. Det är helt nödvändigt att tänka på vilka förutsättningar som finns innan man drar igång en stort pepparkaksbak som i detta fall. För man ser ju framför sig hur saker ska vara. Ett annat exempel var när vi var på Zakyntos i september. Vi skulle vara vid poolen en dag. Linnéa plaskade omkring som en säl men Gustav ville inte bada. Han ville vara på hotellrummet och för sig själv. Han ville spela DS och vara ensam. Då är det så lätt som mamma att tycka att det är fel att han är ensam och tycka synd om honom. Här har jag haft mycket att lära och sen låta honom vara på rummet för det är just det han vill vara mest av allt och det han behöver. 

I lördags var jag på julgalen igen. Den här gången i Löfbergs lila arena.
Den här gången var det med mina goa arbetskompisar!

Även denna julgala bjöd på storslagen underhållning! 
Vi hade en jätte trevlig kväll, maten var dock inte alls bra men showen och sällskapet var det inget fel på.  
Jag och lillasyster

Så har jag också blivit 38 år
Fick frukost på sägen av Louise 
och andra fina presenter. 

Julpynt, träning och hästen heter Olle

Idag är det 20 dagar till julafton och jag har inte köpt en enda julklapp. Jag hade kunnat vara färdig nu om jag inte redan gett barnen en massa saker. Som det vi handlade åt dem på Ullared, det har de fått. Bara för att jag inte kan hålla mig, för att jag älskar att ge dem saker och se hur glada de blir. Louise köpte jag en ritplatta till datorn åt i november och då fick Emil en ny mobiltelefon. Linnéa och Gustav får Islandsresan i maj. Så nu känns det svårt att toppa detta liksom. Dessutom bjöd vi alla barn på resan till Zakyntos i september så det ska inte bli så överdrivet med julklappar i år. Fast jul är ju jul så det är klart att de kommer få julklappar. 

Själv har jag både fått julklapp och födelsedagspresent av min man flera gånger om. Han bjöd på julgalan och har beställt biljetter till Metallica i augusti.

Jag är ingen hårdrocksbrud precis men detta ser jag verkligen fram mot. Metallica tycker jag är bra och när vi var på Iron Maiden som verkligen inte är min musik på Friends Arena så var jag helt överväldigad av själva konsert grejen. Så Metallica kommer bli awesome som Lollo säger :)

Det är väll tur att det är jul en gång om året så det blir ordentligt städat i alla fall en gång. Eller det är klart jag städar men det är inte riktigt min favo syssla precis men när julpyntet ska fram tycker jag det är riktigt roligt. 
Jag tror jag det beror på att jag gillar den röda färgen. Det ser så varmt och ombonat ut.

Micke fixade en adventsgran medan jag jobbade i helgen och innan han åkte i söndags hade vi traditionsenligt adventsfika.


Det blev pepparkakor, must och glögg och så pepparkakspannacotta som verkligen är ett tips om du äter LCHF och ändå vill ha pepparkakor

Jag och har nu tillsammans med en vän anmält mig till alla lopp för att genomföra halvklassikern. 
Om jag är riktigt klok? Förmodligen inte!
Detta ska bli jätte roligt och mitt mål med träningen in för detta är att hinna träna så mycket som möjligt så att jag inte upplever loppen som en enda stor plåga. 
Så vad kunde då passa bättre än att jag fick en cykelbock av min man. En sån man sätter fast bakhjulet på och så kan man cykla inne. Det är väldigt stor skillnad på att cykla på det sättet eller cykla ute. Inne får man aldrig vila men man kan också cykla utan motstånd och det är ju inte så stor vist med, så på med lite olika motstånd. Jag ska faktiskt leta reda på ett spinningpass att följa, så blir det kanske inte så tråkigt heller. Hur som helst så har jag inte cyklat sen syster och jag cyklade Höstklassikern i Fagersta och ju längre det är mellan cykelpassen ju mer ont i rumpan får man så ni kan ju bara tänka er :)

Förutom att nu cykla, går jag mycket med pumpstavarna som jag fått av mamma. Det har gått jätte bra!
Tills jag i förrgår tyckte det kändes så bra att jag minsann provade att jogga lite lätt. Det var skönt som bara den men nej nu har jag ont i min fot igen och måste dra ner på promenaderna igen. Jag vill ha snö nu så jag kan åka skidor. Den stora utmaningen med halvklassikern förutom att simma då som jag typ inte kan. Så blir det att träna på ett sånt sätt att jag får kroppen att hålla att springa 15 km i september. Jag har sprungit så lång en gång innan och om jag fortsätter med träningen som jag gör så kommer jag att orka men kroppen måste hålla. 

Just nu har jag lagt träningen på 3 dagar i veckan. Fast det är lite svårt med motivationen så här års. Ute är det trist och grått. I garaget är det ganska tråkigt att cykla. Soffan är väldigt mjuk och det är varmt och mysigt inne och för mig funkar det i alla fall så att motivationen kommer inte när jag sitter där i soffan. Utan då blir jag kvar där om jag väntar på att den ska komma till mig. Jag biter helt enkelt i det sura äpplet och ger mig i väg och ofta kommer motivationen efter ett tag och gör den inte det så har man i alla fall gjort det man ska. 

Annars så rullar livet på. Jag mår väldigt mycket bättre efter min mentala svacka här i höst. Det var nog mycket oro inför operationen trotts allt. Fast jag har ju också påbörjat en resa i mig själv som ni kommer få läsa om senare. 

Barnen kämpar på i skolan och snart är ännu en termin gjord. 

Det är tandläkartider och föräldrasamtal. Den grå vardag även om jag nu faktiskt inte tycker att min vardag är speciellt grå. Gustav har fått sitt kedjetäcke nu. Han tyckte det var väldigt tungt till att börja med men nu har han haft det en vecka och säger mer och mer att han gillar det. Det vore väll fantastiskt om det kunde hjälpa min plutt att somna lättare. 

I måndags bjöd den här bruden med mig på trav och julbord på Färjestadstravbana.

Det var mycket god mat men de där hästarna sprang ju inte som jag ville. Jag är ingen spelmänniska fast jag jobbar i spelbutik. Jag kan spelet och teorin bakom och hur man spelar på hästarna och fyller i bongar men jag är inte alls travintresserad som min syster som kan namn på både hästar och kuskar. Så när vi kom fram till Färjestad pekar hon på ett ekipage ute på travbanan och säger: titta Pillan, där är Olle Goop! Ja ha svara jag och frågade om det var hästen eller kusken som heter så. Ingen konstig fråga alls tyckte jag men min syster fick ett skrattanfall som jag tyckte varade aningen för länge, för så roligt var det väll ändå inte!! Nu vet jag att det var kusken som heter så och av någon konstig anledning hade visst någon råkat tala om min otroligt "roliga" fråga för gubbarna i spelhörnan på jobbet. Så det kan ni ju lita på att jag har fått höra. Ja man får bjuda på sig själv helt enkelt. :)

Dammallergi, Julgalan och Ullared

Dagen sak få börja med ett blankt papper. Eftersom det är långt mellan det jag skriver så har jag oftast börjat flera gånger utan att blivit klar och då har jag lite för många lika ämnen som liksom inte går att foga ihop.
Idag skulle jag har varit med pappas Gudde och faster Ann till skidtunneln i Torsby. Jag hade sett fram mot det jätte mycket! Så blev jag sjuk igår, fick ett astmaanfall. Jag har varit lite snorig men det kom helt oväntat. Jag förtränger alltid astman ända fram till jag inte får luft. Jag borde medicinera hela tiden och speciellt vid tecken på förkylning.

Efter 15 Betapred och en del Bricanyl fick jag i alla fall luft igen.
Det som utlöste det hela var att jag städade igår. Lizette var hos mig och vi adventspyntade, städade och satte upp julgardiner. Det blev förmycket för mig som är dammallergiker tydligen.




Köket blev väldigt fint! Jag har vardagsrummet kvar men vågar mig nog inte på att städa där med mina luftrör just nu tror jag. Jag ska ta en allergitablett så får vi se om jag vågar sen.  

Så här såg dagens tisdagens "Att göra lista ut"

• Filippas bokföring
• Boka utflykter, Islandsresan
• träna
• Föräldrasamtal Gustav
• Tid på röntgen
• föräldrasamtal Lollo
• hämta Gustav kedjetäcke på BUP i Karlstad.
• fixa middag
• läxor
• mysstund med trollen 

Alla punkter är av bockade, några kom till under dagen som att tvätta och handla men jag hade gjort mig förtjänt av en stor mugg te och egentid med min ljusboka efteråt. 

Träningen bestod i en snabb promenad med stavar. Passade på medan solen sken. Den har ju liksom lyst med sin frånvaro ett tag. 

Nu ska jag berätta för er om min helg. Min helg som Micke fixat för oss. På fredag morgon satta vi oss i bilen och åkte till Göteborg. Där hade han bokat hotell. Kvällen spenderade vi på Scandinavium och Julgalan. 

Ny röd känning hade jag köpt dagen till ära. Julgalan var helt fantastisk! 

God mat, efterrätt och vin. Härlig stämning och bra musik. 

På lördag förmiddag åkte vi vidare till Ullared där hade Micke också fixat boende så där blev det en tvådagars shopping. 

Barnen fick massor av kläder, Micke och jag fick en del vi också och jag köpte massa annat roligt också. 

Vi hade en helt fantastisk helg. 

5 veckor, träningsvärk och tvättberget

Idag är det 5 veckor sen min operation och jag mår riktigt bra. 

Jag har jobbat min första långperiod efter sjukskrivningen. Vi fick varor igår och jag vet inte om min träning plus allt lyftande av varor blev för mycket för jag har blött lite grann. Först blev jag helt skärrad men så läste jag att man kan blöda lite av och till i upp till 8 veckor efter operationen och jag har inte ont alls. 
Körde ett pass med ben och armar här om dagen som resulterade i en träningsvärk utan lika. För att komma ner på toan fick jag krampaktigt hålla mig i elementet. När man har sån där fruktansvärd träningsvärk undrar jag alltid om jag är riktigt klok som utsätter mig för detta? Så tänker jag mig tillbaka till målet i Motala och känslan vid målet. Den underbara känslan att jag fixade det, slår liksom allt! Träningsvärken bättre idag tack och lov så det fick bli en regnig skogspromenad med stavarna så klart. 
Det är skönt att vara igång. Jag har bestämt mig för att träna 3 dagar i veckan. Även om jag vet varför jag måste träna just nu så hittar jag ingen motivation. Fast grejen är den att motivation är ju inget som hoppar på en utan saknas denf får man helt enkelt träna ändå ibland. Träna på rutin och skita i om det är jobbigt eller dåligt väder bara göra. För när jag står där på startlinjen och ska till Mora på skidor har jag i alla fall inte tänkt att vara helt otränad! 
Vet inte vad som hänt men alla mina Orkidéer är på väg att börja blommar. Ni ska få foton på alla de andra också så fort blommorna slagit ut. 

Jag har varit väldigt effektiv idag och fått saker gjort. Jag har svårt att komma igång med saker och är trögstartad speciellt om det är något som är hemskt tråkigt och som nästan är övermäktigt så där att man inte ens vet var man ska börja. Då tar jag till ett av mina knep. Jag använder mig av tidtagning. Jag bestämmer att jag ska göra detta tråkiga i en timme sen är det bra för idag även om jag inte är klart. Så med detta knep har jag vikt in all tvätt som svämmade över i tvättstugan. Efter en timma var jag nästan klart så jag gjorde klart det sista också. Så skönt! Tänka att man kan bli så lycklig av en tom tvättstuga.  

PMS, träning och släktmiddag

Jag har precis lyssnat klart på Ove boken och börjat på en ny av samma författare. 
Har du missat den så läs, den är helt underbar! 

Just nu känner jag mig lite som Ove i boken... jag har PMS!! Trodde i min enfald att avsaknaden av livmoder skulle minska den en aning men det kan jag upplysa er all om att det inte gjorde... och tror ni mig inte kan ni fråga min man :)

I fredags var jag till sjukgymnasten som gav besked om min hälsporre. Jag får inte springa, inte promenera annat än med stavar för att avlasta. Jag fick också övningar som jag ska göra. Det är lite motigt faktiskt och jag blir lite ledsen men det är bara att kämpa vidare. 

Så det fick bli en kvällspromenad med med stavarna. Riktigt jobbigt ska jag säga. 

Lördagkväll var vi på släkt middag i Lungsund med alla från min fars sida.  

Min syster Sandra och hennes Mikael. 

jag och min Mikael :) eller nej min Mikael är en Micke 

Det blev en trevlig kväll och massa prat om träning. Vättenrundor och Vasalopp. Men så en del om vad som hänt sen sist. Det är i vår släkt som i de flesta andra man ses allt för sällan. 

Man borde ta sig tid, varför gör man inte det? Ja det är ju tid och prioriteringar. Man är så trött, varför är alla människor så trötta jämt? Jag är verkligen en av dem som är så där trött och jag är på tok för dåligt att hålla kontakten med mina vänner även om jag skulle dö om jag inte hade dem. Skärpning Pillan!

Island, träning och min familj

Om allt går som planerat ska Gustav, Linnéa och jag åka till Island i maj. 

Jag är jätte nervös har aldrig rest ensam någonstans och knappt rest någonstans alls i mitt liv fram till i somras. Fast man måste ju våga eller hur! Jag har velat åka till Island sen jag var som Linnéa. Precis som Gustav och Linnéa var jag intresserad av vulkaner och den geologiska aktivitet som finns på Island. Gustav och Linnéa fick välja vart de ville åka EuroDisney eller Island. Utan att tveka valde de Island och nu är resan bokad och betald. Nu är det bara utflykterna som ska bokas. 

I morgon är det fyra veckor sen min operation och jag mår bra, lite tunna blödningar fortfarande men det är normalt. Igår drog jag försiktigt igång med träningen igen. Väldigt försiktigt jag lovar. Jag har skrivit ihop en plan som jag ska visa för sjukgymnasten när jag kommer dit. Det jag behöver få svar på är hur jag ska göra med min fot (hälsporren) Ska jag belasta genom promenader och utstå smärta till en viss gräns eller ska jag helt enkelt inte gå alls. 
Jag hoppas att jag får promenera trotts en del smärta. Jag älskar att gå med en ljudbok i öronen. Just nu lyssnar jag på boken En man som heter Ove och jag ler nästan hela tiden. Ljudböcker, jag säger bara det vilket underbart påhitt. Jag är ju dyslektiker så jag har inte läst så mycket böcker i mitt liv. Det har krävt väldigt mycket energi. Så hittade jag storytel!

(Klicka på bilden om du vill komma till sidan)
Jag har så många böcker som jag vill lyssna på att jag nu en period plöjt och lyssnat all ledig tid. Min hjärna får på något sätt ro av att lyssna som om den där inre stressen lugnar ner sig lite och det känns helt plötsligt inte lika tråkigt att ta mig för med saker som annars bär mig emot, som tvätt, disk och städning. 

Det går undan på andra håll också. Jag fick en återbudstid på vuxenpsyk igår, för en första bedömning. Träffade överläkaren där, en stel man som granskade mig från topp till tå, lyssnade på varje ord jag sa som om han vägde dem. Nickade då och då, ställde små frågor, bad mig fylla i några papper. Det kändes som om han lyssnade väldigt noga även om han inte sa så mycket. Sen lyfte han huvudet från alla papper och säger att han också tror att jag har ADHD eller ADD och att han skickar mig vidare för utredning. I detta första test hade jag inte så höga siffror på hyperaktivitet men nästan max poäng på uppmärksamhetsstörning och det ligger nog väldigt nära sanningen. Nu kommer jag få vänta i säkert ett år men bollen är i rullning. Detta är ett faktum som jag egentligen redan vet men det lättare att acceptera mina misslyckanden med att få vardagen att funka. Har jag nu ADHD/ADD måste jag säga att jag till och med fixar vardagen mycket bra egentligen och all min inre oro och stress kan få sin förklaring. Detta tror jag kommer hjälpa mig på sikt att kanske inte vara så hård mot mig själv. 

Livet rullar på och jag börjar få tillbaka balansen. Har som vanligt tänkt väldigt mycket men tycker det är okej att jag är en tänkare bara jag tänker och kommer fram till något inte bara ältar något.  

Jag har tänkt mycket på det där med att leva sitt eget liv fullt ut och om lycka. Hur lite andras liv och lycka har med mitt att göra.. Hur olycklig jag skulle bli av att kanske leva någon annans liv och hur olycklig någon skulle bli i mitt. Vi är ju så jäkla olika. 

Jag har skrivit om lycka förut och det finns så många kloka ord om livet , lycka och framgång. Vad är framgång egentligen? Är framgång pengar och fint jobb? Nja det kan det ju vara om det är det som är ens mål. Framgång i mitt liv är att vara precis där jag vill vara. Att när jag 75 år gamla tittar tillbaka på år 2014 och kan säga att jag inte skulle gjort något annorlunda. För det är så det är. Jag har gjort många val som inte innebär framgång i arbetslivet. Jag läste till tekniker men ångrade mig och valde att jobba med något som får mig att skratta hela dagarna och som ger mig massa tid över till de 7 personer som är viktigast i mitt liv min familj. Jag blir inte rik i pengar över den här framgången men den framgången ger mig ett rikt liv. 

Ja livet rullar på med att få ihop livspuzzlet. 

Linnéa och jag tragglar med läxor, några kvällar i veckan. Tjat om glömda stinkande badkläder man hittar i väskan, om skor och jackor i hallen, om rum som ska städas. Det är disk som ska diskas. Tvätt som ska tvättas, tvätt som ska vikas. Så en massa kramar, skratt, samtal, funderingar och frågor och så ännu mer kramar. Kattmat som är slut och mjölk som står kvar glömd på frukostbordet och surnar, lördagsgodis som ska handlar och en vacker blomma från min man. 

Ett glas Cava och en god middag. En som fyller år och önskar sig rotmos och fläsklägg och en mamma som självklart ställer sig och lagar detta även om det tar 4 timmar. Så tårar av trötthet och tårar av lycka och inte en enda sekund skulle jag vilja vara utan. Jag vill att det aldrig ska ta slut. Vill inte att barnen ska bli stora. Vill att det alltid ska vara som det är just nu! Tiden går så fort. 

Det är snart jul, jag försöker att inte säga det så här tidigt Micke och jag plockade nog höstens sista kantareller i söndags. Skogen var trollbindande vacker. 
Idag har jag varit och firat min pappa på farsdag. Han, Morris och jag tog en promenad på elljusspåret och pratade massor. Jag pratade med Morris också han vill gärna ha uppmärksamhet han också. Vi har en sak gemensam han och jag även Morris har troligen ADHD :) Han skulle dock få höga poäng på hyperaktivitet. 

Hormoner, barnen och vinterns fösta snö

Om jag är piggare vet jag inte riktigt. Jag får väldigt lätt huvudvärk när jag gör något ansträngande och jag blir väldigt lätt trött. Det har nu gått 3 veckor sen jag gjorde operationen. En vecka kvar på sjukskrivningen och jag längtar efter mitt jobb så otroligt mycket men jag är så trött och orolig, tänkt om jag inte hinner bli pigg och inte orkar. Nej det är nog ingen fara. Det blir i alla fall väldigt bra för min hjärna den måste få något att göra. Den har tråkigt och hittar då på det mest tokiga saker att lägga energi på. Jag har helt enkelt tråkigt hela jag. Jag får inte göra något som är tungt, jag kan inte träna och jag kan jobba. Om envishet är ett ord som beskriver mig bra så är brist på tålamod två andra. 

Jag har lite hormonsvallningar just nu. Jag har alltid varit känslig för förändringar och alla fyra gånger jag varit gravid har jag vetat att det varit så innan jag kissat en blått sträck på stickan på grund av min psyke. Jag har aldrig kunnat äta p-piller eller mini-piller. Mini-pillar har varit värst, de innehåller gulkroppshormon. Det hormon som också bildas i kroppen i början av en graviditet och det hormon som får mig att se nattsvart och gråta för precis allt. Så jag försöker i detta som just nu känns som ett kaos inuti med både känslor upp och ner i en salig blandning och alla tankar, klappa mig själv på axel och tänka. Det går över, det blir bättre, sen gråter jag en stund för att i nästa ringa kvittrande till min man bara för att få säga att jag älskar honom. Känslorna kommer så starkt då och jag måste bara får säga det till honom annars spricker jag. Han uppskattar mina samtal och är alltid så snäll och varm som bara han kan vara. Vår kärlek är den finast som finns tycker jag. 

För ett tag sen läste jag ett inlägg på FB om singelliv och tvåsamhet. Det var skrivet av en stark, snygg och oberoende singel kvinna. Hon klankade verkligen ner på tvåsamheten, speciellt för kvinnan. Jag tyckte inlägget lös av dåliga erfarenheter bara. Att välja en tvåsamhet för att man inte vill vara själv var i hennes ögon inte rätt och ett tecken på svaghet. Jag vill verkligen inte vara själv, herre gud vad hopplöst tråkigt jag skulle tycka att det var. Jag skulle däremot klara mig själv. Det finns faktiskt inget jag inte skulle fixa om jag var tvungen. Jag vill ha tvåsamheten för att jag vill dela mitt liv med något som jag älskar. Jag har den inte för att jag måste utan för att jag vill. Har man dåliga erfarenheter eller inte haft ett förhållande som för båda framåt mot sina mål kan jag förstå att man inte är intresserad. Men att döma en kvinna som väljer en tvåsamhet för att vara vek och osjälvständig låter så fördomsfullt i mina öron.  

För att första få ordning på alla dessa tankar och analyser som min hjärna ständigt håller på med startade jag veckan med dessa ord.  

Tänkte att om jag i alla fall har en regel jag utgår från när tankarna och analyserna tar över mig helt så blir det kanske mindre oordning inne i skallen på mig.

När barnen kommer från skolan har jag inte tråkigt. Det är så skönt att verkligen ha tid att prata med dem och finnas här. Vore det inte för att jag själv skulle bli galen av att gå hemma så önskar jag att jag skulle kunna få vara hemma och ta emot dem efter skolan varje dag. Krama om dem och få en pratstund och bara finnas där. Jag har njutit så av det. Louise och jag låg på soffan under filten när hon var kall och frusen och jag värmde henne. Hon är trött just nu. Hon är som mig tror jag och känner av ljusets frånvaro. Hon var i och för sig på konvent i helgen och sov väldigt lite. Hon har varit så blyg förut men har hittat sig själv och är så stark. Nervös var hon när jag lämnade av henne ensam på konventet i Frövi i torsdags. Hon hade fått jobb som funktionär och kände ingen. Fast när jag ringde henne på torsdagkväll var det en sprudlande glad tjej jag pratade med. Jag är så stolt över henne, hon har haft det tufft i sitt lilla liv. Men växt upp till en fantastiskt tjej, hon är intelligent, rak, ärlig och jag beundrar henne för att hon alltid är sig själv. Hon gör sig aldrig till för någon. Jag önskar ibland att jag varit mer som henne när jag var ung, vågat gå min egen väg och på riktig inte bara saga att jag skiter i vad andra tycker utan verkligen skitit i det på det sätt som hon gör.   

Emil och jag har pratat om hans framtid och det kommande gymnasievalen som är jobbigt. Han har väldigt många funderingar och mycket som sliter i honom. Ska han följa sin fars fotspår? Han har fått för sig att han skulle de för att det var det som förväntades av honom. Jag blev nästan upprörd över det och rädd att det skulle vara jag som satt den pressen på honom. Det var inte jag utan han själv som kände att Magnus hade blivit stolt över honom då. åå min älskade Emil. Det är inte lätt för någon att välja sin egen väg i livet och speciellt inte om man tror man har massa skyldigheter mot en död pappa. Jag vet ju inte alltid bäst men förklarade för Emil vad jag tror och hur jag känner. Magnus har inte någon rätt att tycka något, han finns inte längre och vi vet ju inte vad han hade tyckt. Han hade säkert inte krävd att du skulle bli samma sak som han. Hans mål med er var ju som mitt att ni skulle bli lyckliga, självständiga vuxna en dag. Jag tror det lugnade Emil som nu fortsätter att leta en datautbildning. För det är det som han brinner för min son. Just nu har han praktik och är med min systers man på It-avdelningen i kommunen. Emil tycker det är väldigt rolig och berättar vad han gjort när han kommer hem. Han är duktig Emil. Jag som alltid skött allt här hemma med våra datorer, nätverk, installationer och ominstallationer tycker det är så skönt att jag nu mera kan be Emil: snälla Emil kan du kolla Linnéas dator den har blivit seg säger hon. 

Gustav ska få ett kedjetäcke, vår sköterska på BUP ringde här om dagen och berättade att det nu var beviljat. När vi får det vet jag inte riktigt. Jag hoppas det ska hjälpa min lilla morgontrötter :) Han är så smart den killen och får han bara rätt hjälp i skolan och framåt kommer han kunna bli vad som helst. Han är så intresserad och förstår verkligen allt. Jag tycker det är så roligt att försöka svara på hans frågor. Igår undrade han om ett laddat batteri väger mer än ett oladdat. Ni kan ju gissa på om jag också lär mig massor på att finna ut svaren åt honom och sen förklara dem på ett begripligt sätt. Ja vad tror ni väger ett laddat batteri mer än ett oladdat? Ja det gör det faktiskt men det är försumbart lite 0,000000001 g mer. Fast hur förklarar man det lilla talet? Jag fick en jätte bra idé jag tog en värktablett som jag hade den vägde nästan ett gram och så förökte jag dela den i 10 bitar för att visa Gustav vad 0,1 g var det blev ju inte så bra precis men sen tog jag den pyttiga biten... men det gick ju så klart inte att dela i 10 bitar den var för liten redan från början men Gustav förstod principen på en gång om hur liten biten skulle vara när vi kom ner till 0,000000001. Om inte något tar död på hans vilja att lära under skolåren så kommer han kunna komma långt. Hans ser allt på ett annat sätt och även Einstein hade Asperger. 

Linnéa lillbus vår egen lilla virvelvind. Hon är nästan magisk hon kan vara på två ställen samtidigt :) Eller kanske inte men hon kan vara vid dörren in till köket och ändå lyckas riva omkull ett glas som står på köksbordet. Grejer och saker rasar, hon faller och slår sig. Hennes intressen är människor och världen. Hon är ända in i hjärtat en god människa, rättvis och står för mänskliga rättigheter. Hon är också väldigt känslig och känner in allt omkring sig. Ja hon är bara 10 år men hon vet mer om Ebolan, kriget i Syrien och de homosexuellasrättigheter i Ryssland än många vuxna kan jag lova. Här om dagen frågade jag henne vem hon var kär i och skojade om att jag skulle tala om vem jag var kär i om hon sa. Den gick hon så klart inte på utan sa: Du är ju kär i Micke det vet ju alla. Ja men fortsatte jag finns det ingen pojke i klassen som är fin. Hon rynkade sina ögonbryn och tittade på mig väldigt bestämt och säger: det är väll inte självklart att det är en pojke. Jag tittade upp på min lilla 10 åring som kommer bli en förståndig flicka och inser att hon har helt rätt. Det är ju inte självklart. Hon fortsatta med att säga att man inte får säga så som jag gjorde. Lite generad av min lilla dotters tillrättavisning blev jag. Fast hon har ju helt rätt. Vem hon nu var kär i fick jag dock aldrig veta.

Alla har vi äntligen kommit iväg till Jessika som klipper oss. 

Mamman gjorde ingen större förändring, Louise färgade sig svart igen, Linnéa tog bara topparna och mina pojkar som var så långhåriga har nu båda två pojkfrisyr. 

Emil var verkligen långhårig. 

Igår föll fösta snön här. Den ligger faktiskt kvar även om det är ett väldigt tunt lager. Jag var med Linnéa till tandläkaren och det var när vi kom ut där ifrån hon såg alla flingorna i luften. Den otroliga lycka detta naturfenomen kan ge ett barn är fantastiskt och helt underbart att få höra. På eftermiddagen gjordes det försök att få till en snögubbe men så mycket snö hade det faktiskt inte kommit. Det blev endast några snöbollar som Gustav och hon envisades med att försöka stoppa in i nacken på varandra men leken pågick länge och det var två ganska trötta barn som kom in för kvällen. 

Jag önskar mig också mycket snö i år så jag kan över och få riktigt många mil i benen på mina skidor inför halvvasan. Oj vad nervös jag börjar bli att jag ska ha tappat all min kondition under den här eviga vilan efter operationen. Visade Lollo övningarna i Lofsans 500-pass för lår och rumpa igår och jag gjorde en av varje och blev nästan lite yr. Nu ska jag ju inte träna just nu så kanske kroppen sa ifrån på en gång. Åter igen Pillan TÅLAMOD. 

Foten, farmor och Halloween

Del 2 får vänta lite, bloggen behöver ett vanligt inte så djupt inlägg. 

Jag börjar må riktigt bra igen. Saknar min träning så fruktansvärt mycket bara.

Tog en promenad på lördag morgon och det var hur underbart som helst men jag fick så klart ont i foten. Nu ska jag till sjukgymnasten snart så får vi se vad dom säger. 

I fredag var vi till farmor, snälla goa farmor. Som jag skrivit förut är hon inte min farmor utan barnens men hon betyder så mycket för mig. 

Hos henne är alltid allt som det brukar, tiden står stilla hon kramar om och är så varm. Hon är gammaldags men så är hon också 85 år men man kan ändå prata om allt möjligt och är helt fri från att döma någon, hon är så ärlig och hjärtlig.  

Eftersom det var Allhelgonahelg så var vi till Magnus grav på vägen hem och tände ljus. Det blev fint.  


Linnéa hade bråttom när vi kom hem, hennes kompisar väntade. Jag hade lovat att sminka alla tre tjejerna och för de skulle ut och gå bus eller godis. 

Detta med Halloween en högtid som jag tycker behövs i höstmörkret men som jag tycker är så olyckligt att vi i Sverige firare samtidigt som allhelgonahelgen.  

I vår familj blir den en blandning, det blir ljus på graven och spöken.