Midsommar, blåsor och mina stora barn

En av de absolut roligaste sakerna jag vet är att ordna fester! Varje år ordnar jag och Micke en midsommarfest för alla de våra <3 och så även i år så klart. Inte ett enda kort tog jag på midsommar. Det blev helt avglömt, jag brukar alltid ta en hel massa kort.
Rent fysiskt var jag som jag skrev förut, helt utsliten redan innan festen. Så den kostade mig väldigt mycket krafter. Fast det fick det ju lov att vara värt, då den som vanligt blev lyckad och rolig.

Det fanns där emot inte några förutsättningar för att vakna pigg på lördagmorgon och det gjorde jag inte heller. Huvudvärk av lite för mycket bubbel och blåsor i hela munnen. Jag har med lite research kommit fram till att jag drabbats av ett aftevirus som i sin tur fått fäste för att jag är stressad och utmattad. För att ni ska slippa ett långt utlägg om detta kan jag kort och gott säga att jag har så ini helvete ont i min mun!    
 
Jag låg hela lördagen för jag kände mig sjuk inte bara av bubblet, jag kände mig sjuk på riktigt. Igår var jag dock piggare.
Lollo och jag tog en promenad och pratade om livet och hennes framtid. Till hösten blir det troligen Örebro för henne. Hon har sökt ett filmprogram på universitetet. Det kommer bli sjukt tomt utan henne hemma men mamman i familjen får lov att vänja sig.
 
Emil ska jobba hela sommaren och har nu kostat på sig en egen bil.
Han är på riktigt stolt över denna och jag tycker också att den var riktigt fin till det priset. Jag minns ju själv hur det var när man fick sin första bil. Det var stort för mig och ännu större för Emil tror jag. Igår var han till Biltema och köpte såna där viktiga saker till bilen som FM-sändare och tärningar :)  

De är så underbara att ha att göra med mina stora barn. De har blivit kloka vuxna personer av dem. De är väldigt annorlunda att vara mamma idag än för bara 10 år sedan. På många sätt är det roligare nu, roligt att få följa dem in i vuxenvärlden. Jag älskar att diskutera och prata med dem.

Den här lilla tokfian och hennes mamma och pappa kom och grillade med oss igår. Vi hade hur mycket mat som helst kvar efter midsommar då vi skulle ha grillat men ingen ville grilla i regnet.
Hon lär sig nya saker hela tiden, det går så fort och hon är så duktig min lilla tjej. Hon kan säga mormor nu och när hon gör det får jag ju nästan tårar i ögonen.
 

Sliten, bröllopsdag och midsommarplaner

Med stor risk för att detta kommer bli mitt gnälligaste inlägg någonsin varnar jag er redan från början. Jag är så förbannat sliten. Jag minns nog inte när jag var så här sliten sist. Det har varit för mycket ett tag men det är också det som är livet. Det blir så här i perioder. 

Jag ska nu dela med mig av en viktig lärdom jag fått i livet. En sak som man ofta tänker när det är mycket och man är sliten är att man får vila sen. En väntar in sin semester, sin lediga helg eller något annat som man ska vila upp sig på. Problemet med detta är att det nästan aldrig blir som man har tänkt och så har man kört ut sina reservkrafter. Detta gör man sen gång på gång och det är det som leder fram till utmattning så småningom. En friskare och sundare tanke att tänka är: Jag vilar nu, så kommer jag orka det där jag måste göra sen.

Jag vet att jag kommer igen, jag är inte så orolig men som sagt jag är sjukt, sjukt sliten just nu.

Nu är jag inte helt förvånad över att jag är sliten för kollar jag tillbaka på de senaste veckorna så förstår jag varför. Nytt heltidsjobb, Micke nytt jobb, student, bal, skolavslutning, ryggskott och sen det vanliga livet som ska rulla på. Att sen addera 2 tuffa cykellopp till att det redan varit mycket, gör det inte bättre. Jag har också verkligen överträffat mig själv vad det gäller cyklingen. Faktiskt givit allt jag har. 45 mil totalt, på mindre än en vecka. Efter det har jag nu jobbat 4 dagar från 6:30-15:30 också. Så jag vet verkligen varför jag är sliten.  
Jag tog en skön och behövlig promenad här om dagen men även där kände jag att jag inte har några krafter just nu. Jag behöver mina promenader för att rensa huvudet. I tisdags skulle jag varit ner till blodcentralen och lämnat blod men jag tog beslutet att låta mig kropp behålla sitt blod en månad till för då är jag förhoppningsvis piggare.
Igår hade jag och min man bröllopsdag. Den firade vi genom att åka och storhandla. Man kan faktiskt firas på bättre sätt men nu blev det inte bättre än så. Vi får ta igen det en annan gång för tiden vill inte riktigt räcka.

Vi ska som vanligt ha vår stora midsommarfest och planerna är i fullgång. Tack och lov har jag min man hemma just nu och han är som alltid min stora stöttepelare, vän och min trygghet.

I morgon är det kort dag sen får jag gå hem och fira midsommar!  

Vätternrundan 2017

Så är man tillbaka till jobbet och vardagen efter en veckas semester. En fantastiskt rolig vecka men jag är mer sliten än någonsin. Nu är det återhämtning som gäller, det råder total träningsvila ett tag framöver. Trotts allt känner jag mig oförskämt pigg. Jag har ju ändå cyklat en jäkla massa mil den sista veckan.

Ni ska så klart även få en redogörelse om Vätternrundan även om jag nästan inte hunnit smälta det än. Timmarna innan start på fredag vräkte regnet ner. Jag kände mig verkligen inte pepp på att starta i ösregn. Mot alla odds så slutade det att regna precis en timma före start.

Det är med skräck blandad förtjusning man står där i startfållan. Det är som en förlossning ungefär, inte förrän värkarna drar igång kommer man ihåg hur jävla jobbigt det var förra gången. När sen starten väl går släpper allt. Då vet man, nu är det bara att trampa på! 20:08 startade jag och kvällen var fin. Vägbanan var våt men jag hade damaskerna på, så jag höll mig torr. Det gick fort till första depån som kommer efter 4,7 mil. Jag hade lyckats hålla tempo med de andra från Storfors fram dit. Min tanke var aldrig att försöka hänga på dem hela vägen, utan jag var helt inställd på att släppa dem så fort jag kände att det gick för fort för mig. Ska man cykla 30 mil gäller det att hushålla med krafterna. Så efter 5 mil var jag för mig själv. Det gick ändå bra och milen rullade på.
I Jönköpingsdepån får man köttbullar och mos och jag åt och skyndade mig i väg. Man måste både äta och drick under loppet men man kan inte äta för mycket. Vilket jag gjorde, så jag blev helt illa mående. Så för att inte kräkas blev det bara vatten i nästa depå. När man väl kommer till Hjo har man cyklat mer än halva loppet. Det var soluppgång över Vättern när jag svängde i där, det var så vackert. Helt fantastiskt!! Lite mat i magen, kissa, dricka, sträcka på sig och så lite vila. Jag hade en liten mental kris i Hjo. Det onda jag hade känt i knät i Jönköping hade visserligen gått över men där och då bestämde jag mig för att jag skulle självklart cykla i mål men att aldrig mer utsätta mig för detta. I alla fall inte om jag ska cykla helt själv. Någon att prata med när det kändes tungt hade varit trevlig. Sen måste det ju finnas trevligare sätt att ta sig runt Vättern på som med bil till exempel eller varför inte en spa-helg någonstans om jag nu känner att jag ska förverkliga mig själv. Sen undrade jag om det verkligen var jag som hittade på att genom lida dessa 30 mil en gång till? Hur kan någon vara så här dum i huvudet??? Fast det fanns bara en enda lösning där och då, vill man ha slut på eländet är det bara att trampa vidare. Ju fortare desto snabbare slipper man skiten.
13 mil kvar, ja hälften gjort men 13 mil är väldigt långt att cykla. När man kommer till Hammarsundet är det 4 mil och man kan se ett slut, så jag ställde in siktet på Hammarsundet. Hur jag tog mig dit vet jag inte…. eller jo jag trampade. Jag grinade, precis som förra året och det hjälpte inte i år heller. Det var lika långt till mål i alla fall. Så tillslut var jag i alla fall vid Hammarsundet. 4 mil kvar och det kan man cykla på ren vilja. Benen svarade inte längre, man tar liksom i utan resultat. Det kanske är tur att jag tycker det är intressant att se hur kroppen reagerar när den är trött eller hur den inte fungerar. Trotts allt fanns någon extra energi att hämta och den vågade jag använda med 7 km kvar till mål. Då trampade jag på allt jag kunde. 
Lycka är ett se målet och gå i mål. Redan ganska tidigt in i loppet förstod jag att jag skulle överträffa mig själv och det gjorde jag.

Efter 14 timmar och 42 minuter gick jag i mål. Nästan 2 timmar bättre tid än förra året! Jag är sjukt nöjd med min prestation men det blir ingen mer gång om jag inte får med mig någon att cykla med. För hur häftigt det än må vara så är det inte så kul att cykla helt själv.
Jag är i alla fall så nöjd och glad över min prestation och cykla något av loppen kommer jag göra nästa år för det är något speciellt med cykelveckan i Motala. 

Vi hade ett otroligt bra väder i år, att cykla Vätternrundan är en mycket vacker upplevelse. Det är en stor utmaning och man lär sig väldigt mycket om sig själv. Man lär sig mycket om hur psyket och kroppen fungerar under press. Det ger så mycket. 45 mil på cykel på mindre än en vecka, att kroppen håller för detta. Jag är lite stel och har en tå som jag inte fått tillbaka känseln i, jag har träningsvärk i mina lår men inte värre än efter ett benpass på gymmet men min kropp klarar detta. Den är stark och frisk eller den är faktiskt jäkla stark. Att jag fixar detta är så fantastiskt. Att man kan komma så här långt på bara 5 år. Från att få ett astmatisk anfall av springa 100 m sommaren 2012. Från en rökare med ett blodtryck på 140/100 till en icke rökare men ett blodtyck på 120/70, från en vilopuls på 82 till en vilopuls på 56. Detta trodde jag inte ens var möjligt men nu har jag bevisat för mig själv att man kan ändra på sin egen framtid!!    

Nummerlappssjukan, skolavslutning och uppladdning

Nu sitter jag här i husbilen igen. Jag har precis ätit frukost. Ikväll klockan 20:08 är det dags.
om jag är nervös? nej inte det minsta! 😂😂😂😂😂 Jo då jag är på riktigt skitnervös. Jag har fått den så kallade nummerlappssjukan. Jag är snorig, har ont överallt och dessutom är jag redan nu så himla trött. 

Igår var det skolavslutning 
Nu har alla barnen sommarlov! Jag kunde inte vara stoltare än jag är över mina barn. De har fina betyg och har växt upp till fina unga människor. Mormor och Lizette var med på avslutningen och efteråt firade vi med glasskalas.

Det har varit mycket den senaste tiden, jag har inte känt att det varit för mycket men däremot är jag väldigt stolt över att vi tillsammans Micke och jag lyckats ro allt detta i land. Fast allt går lätt när man hjälps åt. 

Jag har trotts allt haft tid att njuta av att jag faktiskt har semester den här veckan. Det kommer inte blir så mycket till semester för mig i år.   
Jag tog en promenad nere vid stranden, otroligt vackert men det blåste något fördjälvigt just när jag var där.

Just i dagarna här är det exakt 10 år sen vi flyttade in i vårt hus på Koltorp. 
Vårt älskade hus. Det är en del skillnad den vi flyttade in!! Vi har lagt ner väldigt mycket tid, pengar och kärlek på vårt hus. Ska vi bo kvar när barnen flyttar ut är det många som undrar. Ja i nu läget finns det inget som skulle få mig att flytta i alla fall. 

Som sagt igår kväll var jag tillbaka här vid Varamon i Motala. Jag fick besök av min Therése och hennes familj 
Min fina Therése, hon har funnit i mitt liv i 36 år ❤️❤️
Det var inte kallt i Vättern sa hennes barn men jag tror de ljög faktiskt 😂😂😂

Sen körde jag bästa tänkbara uppladdningen inför dagens utmaning
Vin med pappa, Gudde och Morris. Jag är så sportig! Det finns en liten taktik i detta också. Det är ett sätt för mig att försöka avdramatisera själva loppet. Det är en enorm utmaning och 300 km på cykel är så in i helvete långt. Man cyklar så länge. Mina hjärnspöken har varit och är ganska jobbiga just nu. Tröttheten jag kände efter loppet förra året skrämmer mig nästan mer än själva loppet. Jag tror inte några glas vin gör varken från eller till inför loppet. Jag är ingen elitidrottare precis och att varva ner och sova tror jag är nyttigare än att ligga vaken och vara nervös! 

Halvvättern 2017

Så var den här cykelveckan. Efter att sett min fina tjej gå på rödamattan åkte jag och Bo-bil till Motala.

Platsen bokade jag förra året och det är så långt i för väg man får lov att vara ute om man ens ska få någon plats. Nu har jag en far som stått på den här campingen i 25 år ja inte i sträck utan under cykelveckan, så därför har han lyckats fixa en jättebra plats till mig.


Jag tog ett glas vin tillsammans med far när jag kom fram. Jag fick frågan om jag var något nervös inför loppet. Det var nog först då som jag hade tid att känna efter. För allt som varit med Lollos student och allt så hade det faktiskt inte funnits någon tid till att fundera så mycket och det kanske var en fördel trotts allt. Mycket tack vare att det varit så mycket gjorde också att jag somnade utan problem.

Fast nervositeten kom på morgonen. Jag tyckte att jag irrade omkring, kissade 100 gånger och var inte det minsta hungrig men tryckte ändå i mig lite frukost. Det är viktigt att äta.
12 minuter till start och solen sken över mig!

Bara jag kom ner till startområdet släppte nervositeten. Då återstod det bara att jobba hårt i några timmar 6,7,8 stycken timmar så där. Så gick min start och det bar i väg ner mot Vadstena. Jag kände mig stark och trampade på. Cykelväskorna var packade med Japp och sempers fruktsmoothi 
Dessa är inte för barn, de är verkligen jättebra att ha med sig.   

Jag hade satt upp olika mål för loppet, det första var att inte ta ut mig mer än att jag fortfarande tyckte det var roligt att cykla. Mitt andra mål att göra mitt absolut bästa och att få bättre tid än förra gången. Sen är det svårt att ha roligt i 15 mil när man som jag cyklar helt ensam.

Jag stannar vid varje depå  
Blåbärsoppa, kaffe och släta bullar har aldrig smakat så gott som det gör vid depåerna. Första depån ligger precis vid foten av Omberg och när man cyklar där ifrån är det uppför, uppför och uppför. Det var då jag insåg att jag glömt min astmamedicin.... Det är så typiskt mig, jag hade i alla fall med mig den ner till Motala vilket är ett stort framsteg att jag kom ihåg den och fick med den dit. Fast när jag insåg att den låg kvar i husbilen gick jag av cykeln och gick tills jag åter fått andan lite. Ombergsbacken är så hemsk och tuff att man faktiskt kan spara tid och kraft på att gå.

När jag cyklat 8,5 mil kom regnet. Jag tänkte först sätta på mig jackan men bestämde mig att vänta tills det slutade regna med att byta så att jag hade något torrt att ta på mig då... det visade sig sen, att det inte skulle sluta regna. Rent vädermässigt så var det ingen vidare runda motvind och regn. Fast trotts allt är det väldigt vacker natur man cyklar genom och även om jag var blöt så frös jag inte. 

Det gick riktigt bra för mig och jag cyklade på. Jag hittade nya personer att följa och ta drag hjälp av. Jag tänker så att jag följer de som är lite bättre än mig så släpper jag när jag inte orkar hålla längre. 

Jag hade cyklat riktigt bra och med två mil till mål började jag blir riktigt trött. Jag hade också med mig min favorit dryck Alovera golden kiwi den smakade ännu ljuvligare när jag var trött och behövde energi. MEN det är ju små bitar i den så den var helt opraktisk att ha i vattenflaskan. 

Näst sista milen var som sagt sjukt lång och när det stod 10 km kvar till mål på skylten hade jag hoppats på någon form av nytändning men det var att attans lite till nytändning jag fick. Just då när jag var så trött tänkte jag på att jag på fredag ska cykla 30 mil och konstaterade att jag måste vara dum i huvudet på riktigt som utsätter mig för de. 

Så gick jag då äntligen i mål efter 6 timmar och 47 minuter Jag har verkligen gjort mitt bästa. Hade inte kunnat cykla en minut fortare, om jag hade valt andra cykelbyxor som inte hade hängslen kanske jag sparat in någon minut på toa besöken. För mot slutet när jag dessutom var blöt av regnet, var det ett helt företag att ta av dig tröjan för att sen kunna få bort hängslena. 
Jag är sjukt nöjd med min prestation! 1 timma och 37 minuter bättre tid än förra gången.    
Det är svårt att beskriva lyckan och glädjen över detta! Svårt att ta in ett lopp när det inte gått så många dagar. Jag är stolt över mig själv och över min kropp. Förra året på Helvättern lovade jag mig själv och min kropp att om den tog mig runt så skulle den aldrig mer behöva banta och det har jag hållit. Jag tänker på hur jag på inget sätt är perfekt men jag är fan så stark och den kroppen jag har, den har faktiskt gett mig 4 barn och stöttar mig i allt jag företar mig att klara!!

Det hände en väldigt otäck sak under loppet, uppe på Omberg stoppades vi upp och ombads att gå, en man låg helt livlös på marken som de gjorde hjärt-lung räddning på. Det var otäckt och jag blev helt skärrade och skakade, tårarna rann och det gick inte att sluta gråta på väldigt länge. Jag läste senare i tidningen att mannen avled. Jag skickar mina tankar och varmaste beklagan tills hans anhöriga. 

Lollo, studenten och balen

Studentdagen är utan att tveka en av de stora dagarna man upplever i sitt liv. Det är en milstolpe, något man kommer minnas för alltid. Körkortet och studenten var de största dagarna i mitt liv fram till den här tjejen föddes 15 januari 1998. För inte ens studenten kan mäta sig med att få barn ❤️❤️

Nu har hon tagit studenten min Louise! 

Vi mötte upp henne utanför skolan. Sen åkte de flak. På eftermiddagen samlades vi hennes nära och kära i Brevik för studentmottagning. Farmor, farbröder, kusiner och alla de mina. De kändes så fint och Lollo var så nöjd. Jag kunde inte vara stoltare över mina fina tjej. Hon har dess utom otroligt bra betyg som troligen inte kommer ge henne några som helst problem att komma in på det hon vill till hösten. 

Efter att ha diskat och plockat undan efter kalaset somnade både Micke och jag helt ovaggade på fredagskvällen.

Lördagen startade med att packa husbilen klart. Lizette kom ner till oss och började göra Louise i ordning inför balen.   
Så himla vacker

När hon var klar försvann hon i en svart nercabbad  BMW. Fast mamma följde efter lite senare i husbilen.

För jag ville så klart inte för något i världen missa när hon gick på röda mattan in på stadshotellet för sitt livs första bal. 

Husbilsmys, Brunneby och regn

När slitet med Halvvättern är genomförd så återstår vila och återhämtning inför Vätternrundan på fredag. Jag har semester den här veckan och njuter i min ensamhet eller som jag hellre vill kalla det självsamhet, här på Varamon intill Vättern. 

Jag har barnsligt lycklig över min husbil och min frihet med den. Här sitter jag i min egen lilla vrå.

Idag har vi gjort en utflykt till Brunneby

En butik helt i min smak

Det var lite som himmelriket för mig. 

Det är väll himmelriket också! 

Så nu sitter jag här kollar ut genom fönstret på husbilen och lyssnar på regnet medan jag bloggar. I morgon bär det av hemåt för lite skolavslutning och annat mys med barnen innan jag återvänder hit på torsdag för den verkliga utmaningen.